Då och då händer det att folk blir odödliga. I allmänhet är det ofta fiktivt, men själva konceptet ställer frågor som upphovspersonerna är olika bra på att genom sina berättelser besvara. Här tänkte jag lyfta tre populärkulturella exempel jag gillar där odödlighetens psykologiska konsekvenser verkligen påverkar figurens handlingar.
Mad Sweeney (American Gods, 2017—)
Förra året kom första säsongen av American Gods, tv-serien skapad efter Neil Gaimans ragnarökcrescendo. Gamla gudar i krig med nya och alla mytologiska varelser finns och har en plats. En av dessa är Mad Sweeney spelad av Pablo Schreiber (f. 1978). Han är en leprechaun, en irländsk pyssling med stora rikedomar och dåligt humör. Mad Sweeney har extremt dåligt humör.
Utan att överdriva går det inget bra för Mad Sweeney. Ilskan leder till överilade beslut och det ligger honom i fatet. Vid ett tillfälle förlorar han ett av sina o så värdefulla guldmynt och tvingas ut på jakt för att få tag i det. Liksom de flesta mytologiska varelser är han odödlig (annars vore det inte mycket poäng med att ha med honom i den här artikeln, vore det?) och det innebär att han har tid. Nästan obegränsat med tid. Tid både att vara arg och att lösa problemen på rakast möjliga vis, även om det innebär att det skulle dröja ett bra tag innan han var färdig. När han strandsätts långt ifrån målet och utan färdmedel tar han helt sonika och går hem. Arg förstås, men till fots, något som hade varit orimligt om tid eller dödlighet var en faktor.
Agerandet är fullt rimligt utifrån odödligheten, i synnerhet i kombination med vilken typ av figur Mad Sweeney ska vara. Arg, impulsiv, okomplicerad.
Bart Curlish (Dirk Gently’s Holistic Detective Agency, 2016—2017)
För Bart Curlish, spelad av Fiona Dourif (f. 1981), är situationen ganska lik Mad Sweeney. Bart återfinns i tv-adaptionen av Douglas Adams roman Dirk Gently’s Holistic Detective Agency.1
Titelfiguren, Dirk Gently, är en detektiv som holistiskt lyckas lösa mysterier. Vad innebär det egentligen? Jo, han flyter mest med och låter saker hända. Vill universum (eller vad det nu är som bestämmer) att han ska befinna sig på en viss plats är det bara att hänga med. Finns det en lösning kommer han att finna den. Om Dirk Gently är en problemlösare kanske Bart Curlish kan beskrivas på samma vis. Fast hon är en lönnmördare och lösningen är oftast ett skott i pannan eller en kniv mellan skulderbladen. Dessutom har hon funnit att hennes tillstånd gjort henne osårbar.
Bart hamnar i alla möjliga farliga situationer men hon kan inte skadas. Inte ens när hon blir fastkedjad och omringad verkar hon misströsta nämnvärt, även om hennes sällskap inte är lika säker. Universum har givit henne en uppgift och tänker inte låta henne råka illa ut förrän uppgiften är slutförd. Vetskapen om detta gör henne oförsiktig, en låt-oss-säga bekymmerslös skitsamma-attityd som är en direkt följd av såväl uppgiften som odödligheten. Hon har aldrig behövt ta det lugnt och lära sig saker så hon har helt enkelt låtit bli.
När så hennes osårbarhet tycks ge vika och hon får känna smärta är det inte framförallt hennes hud och kropp som skadas utan självbilden.
Dr. Manhattan (Watchmen, 1986—1987)
I Alan Moores vid det här laget klassiska serieroman Watchmen (och även filmen med samma namn från 2009) finns Dr. Manhattan (i filmen spelad av Billy Crudup (f. 1968)). Jonathan Osterman var kärnfysiker men råkade ut för en olycka och upplöstes i atomer, men lyckades bygga ihop sig igen. I Jonathans ställe fanns nu Dr. Manhattan vars superkrafter tycks obegränsade, ett — ursäkta vitsigheten — fysiskt kraftexemplar. Han är, förstås, även odödlig så till den milda grad att han inte kan, hur gärna han än skulle önska, ta sitt eget liv.
I en pressad situation där Dr. Manhattan anklagas för att ha orsakat sjukdomar på sina kollegor flyr han helt sonika till ensamheten på Mars dit han även tar med flickvännen Laurie. För Dr. Manhattan är atmosfären på Mars inga större problem, han behöver ju inte andas, men Laurie är nära att kvävas eftersom hon är en alldeles vanlig, dödlig människa. Dr. Manhattans problem kan kokas ner till det ögonblicket. Han kan göra i princip vad han vill — materialisera sig och andra på en annan planet? Visst! — men han tänker inte på att alla, i synnerhet inte Laurie, kan andas luften på Mars.
Dr. Manhattans hela existens har förändrats av odödligheten, av hela spektrat av förmågor som kommer av att inte ha några fysiska eller rumsliga begränsningar. En så omnipotent figur hade med en mindre varsam behandling blivit helt ointressant, men komplexiteten i hans karaktär är oskiljaktig från superkrafterna utan att det för den sakens skull blir ”åh nej hjälp jag är odödlig det ger mig existentiell ångest a la alver och vampyrer”.
Slutligen, ett bonusexempel …
I Neil Gaimans (ja, han dyker upp igen) serie Sandman (1989–1996), närmare bestämt i trettonde numret ”Men of Good Fortune”, sitter Hob Gadling 1389 och pratar med sina vänner om döden. Han hävdar att döden är en vana mänskligheten lagt sig till med. Föga anar han att två av de ändlösa, Dream och Death, lyssnar på vad han säger. För att de är ändlösa och för att de kan skänker de Hob Gadling evigt liv. Hob och Dream kommer överens om att ses på samma taverna var hundrade år.
Under vad som är en livstid för Hob men många, många fler för en dödlig, hinner han vara soldat, slavhandlare, tryckare, utstött och mycket mer. Kanske har Hob rätt? Kanske är döden bara en vana som vi ännu inte lyckats slå oss fria från (även om folk verkar försöka).
Berättelsen om Hob Gadling är stark i sig själv, en av de bästa jag upplevt, men just som illustration över odödlighetens komplexitet är den superb.