Neil Gaiman
261 s. Bloomsbury 2018 (2017)
På svenska Nordiska myter. Från Yggdrasil till Ragnarök, Bonnier Carlsen (2017)
Någon del av mig dras till de gamla myterna, den grekiska gudavärlden, den nordiska. Det handlar inte om att jag tror på dem, snarare om att berättelserna förbinder mig med historieberättare och -lyssnare i alla tider. Att de tolkas och återberättas gör mig inget, det är till och med en del av poängen. Och jag föreställer mig att det åtminstone delvis är därför Neil Gaiman (f. 1960) dras till dem. Det verkar så när jag läser Norse Mythology.
Nå, vinden viner runt långhuset och hela byn slår sig ner för att lyssna på Gaiman vars tjocka ulltunika och pandemiskägg bara ytterligare bidrar till hans sagoberättaraura, och han börjar från början så snart huvudpersonerna presenterats.
Before the beginning there was nothing—no earth, no heavens, no stars, no sky: only the mist world, formless and shapeless, and the fire world, always burning.
Och ur det formlösa skapade Odin, Vili och Ve den värld som vi känner. Gaiman återberättar flera av de mest välkända myterna, och några av de mindre spridda, bland annat om Mimers huvud och Odens öga, om Lokes barn, Tors resa till jättarnas land och Balders död, ja, Gaiman leder oss från Yggdrasil till Ragnarök med sin sedvanliga känsla för att modernisera de gamla berättelserna, något han excellerat i både i Sandman-serien och American Gods (2001). I Norse Mythology känns det mer som att han lagt sig an med en ton som inte riktigt ger berättelserna nytt liv. Jag saknar Gaimans gnista, hans förmåga att gestalta och dramatisera, när de färdigheterna får stå tillbaka för rent återberättande.
Ändå är Norse Mythology ett mycket tillgängligt och, i brist på andra ord, trevligt sätt att få de gamla asa-myterna till sig i ett format som inte kräver alltför mycket av läsaren.