Med anledning av mitt inlägg ”Om att svara på frågor om kultur” fick jag en fråga om huruvida den framtid som målas upp i Kalle Dixelius Toffs bok. Med kommentarer av Muham Bentson (en recension som nog är lite för positiv, såhär i efterhand) är möjlig eller ej. Jag har åtminstone tre anledningar att besvara frågan: 1. jag tycker framtidsspekulationer i allmänhet och framtidsspekulationer med undergångstema i synnerhet är intressant, 2. jag skrev en uppsats om Toffs bok (mer om den senare) och 3. jag blev barnsligt glad att någon faktiskt bemödade sig med att fråga mig något.
     I uppsatsen ställde jag Toffs bok mot P.C. Jersilds Efter floden och jämförde deras respektive bild av naturen efter katastrofen. Båda böckerna är skrivna under en tid då diskussioner om klimat och miljö var mycket aktiva: å ena sidan på grund av globala uppvärmningen, å andra sidan med Kalla krigets kärnvapen som ett realistiskt hot. Uppsatsen i sig levererade knappast några nyheter (vilket visserligen inte helt uppmuntrades heller), men tillät mig att gräva djupare i undergångslitteraturens fantastiska värld.
     Båda romanerna behandlar ett Sverige efter katastrofen, där samhällena krackelerat och i någon mån uppstått igen. Det är till stora delar den starkas lag som gäller, förtrycket är omfattande och frihetstörsten ligger och bubblar under hopplösheten. Ingen vet vad som orsakat katastrofen och få vet om något annat samhällstillstånd än det rådande. Om Toffs bok utspelar sig 200 år efter katastrofen, Efter floden 50 år efter, är det inte orimligt att blanda in ytterligare en framtid: Cormac McCarthys The Road som bara är några år in i framtiden. Världarna ser ut att vara ungefär desamma, men i olika stadier under den nya eran.
     Det finns åtminstone två sätt att fundera kring ifall romanernas framtider är sannolika:

Är det sannolikt att civilisationen går under med bara en spillra av mänskligheten kvar?

Det är omöjligt att prata sannolikhet utan att nämna Tage Danielsson. Med sin oförglömliga monolog om sannolikheten att något sådant som olyckan vid kärnkraftverket Three Mile Island i Harrisburg skulle hända igen (eller överhuvudtaget). ”Sannolikt va, det betyder väl nåt som är likt sanning. Men riktigt lika sant som sanning är det inte om det är sannolikt”, inleder han och sätter fingret på inte bara en stor del av problemet med kärnkraftsdiskussionen utan även kärnan i den spekulativa litteraturgenren som tidigare nämnda böcker tillhör.
     Författaren och folkbildaren Mark Lynas (som numer kramar kärnkraft och går bolagens ärenden, enligt DN.se) beskrev i Six degrees. Our future on a Hotter Planet hur jordens skulle påverkas efter en global uppvärmning på en, två, tre, fyra, fem och sex grader. Den brutala väckarklockan och den faktaspäckade skildringen som presenteras, när öknarna så sakteliga breder ut sig, Europa fryser medan glaciärerna smälter, och jorden som vi känner den så sakteliga transformeras, gav oss undergångsfanatiker (i dess spekulativa form, inget annat) något att ta på. Plötsligt fanns det (populär)vetenskap att peka på och inspireras av i författandet och läsandet av efter katastrofen-litteratur.
     Six degrees är sannolikt det som besvarar frågan bäst. Å andra sidan avslutar Tage Danielsson på följande sätt: ”Så att dom inser att det som hände i Harrisburg inte kan hända här, eftersom det inte ens hände där, vilket hade varit mycket mer sannolikt, med tanke på att det var där det hände.” Sannolikheten ligger hos betraktaren.

Är det sannolikt att världen ser ut som författarna beskriver den när civilisationen väl gått under?

Den här frågan är svårare för mig att svara på. Jag är inte inläst på katastrofernas sociologi och psykologi och har således inte särskilt mycket på fötterna när jag kommer med min utsaga: Jag tror att vi kan välja om det är sannolikt eller ej.
     Jag vill åtminstone tro det.
     Genom litteraturen, inte minst genom The Road, Efter floden och Toffs bok, har författarna givit oss möjlighet att kika genom nyckelhålet till vad som kan vara framtiden. Jorden har inte gått under än, och än så länge finns det kanske hopp om räddning, men jag är övertygad om att man kan dra lärdomar även om saker som bara fantiserats ihop. Författarnas framtidsskildringar är i någon mån rimliga. Barbari är en följd av desperation, förtrycket följer respektlösheten; samtidigt måste vi kunna anta att att även motsatsen är sann. Vi måste kunna anta och kämpa för att ordning skapas genom hopp och att medmänsklighet och respekt föder förståelse och rättvisa. Därför är den här typen av spekulativ litteratur viktig för vad vi väljer att göra med vår framtid och våra medmänniskor. De gör ingen skillnad utan diskussion och analys, men det är upp till oss andra.

Så är framtiden i Toffs bok sannolik, undrar Leah Alexandra. Möjlig? Definitivt. Sannolik? Det är upp till oss andra.