Originaltitel: Efter floden
Författare: P.C. Jersild
Utgivningsår: 1982
Tryckår: 1982
Originalspråk: Svenska
Sidantal: 267
Förlag: Albert Bonniers förlag
ISBN: 91-0-045569-5
Vi är inte överdrivet begåvade med svenska post-apokalypsskildringar och utöver Efter floden har jag bara läst Toffs bok (vilka jag jämför i min litteraturvetenskapliga kandidatuppsats). Jag vet med mig att jag finner post-apokalyps väldigt intressant och givet världens utveckling idag är det ju inte omöjligt att jag får uppleva något liknande själv (även om jag helst slipper, förstås). Efter floden tar dock inte upp dagens hot utan handlar om en värld efter den katastrofbild som var mest överhängande 1982: kärnvapenkriget.
Edvin är ung, garanterat den yngsta han känner till med sina 33 år. Sverige har drabbats av en flodvåg till följd av ett kärnvapenkrig och spillrorna av landet och civilisationen är inte en särskilt stabil grund för någon egentligen. På havet far pirater (eller vad man nu ska kalla dem) omkring och försöker skapa sig en acceptabel tillvaro. Vad som finns på land vet inte Edvin, men efter att hans kapten lämnat honom på en ö tvingas han snart bli varse att det är nästan lika laglöst på land som på vattnet. Till en början får han slava åt en gammal gubbe vid namn Henry, men när denne dör tas Edvin vidare till det närmaste en organisation man kan komma och hamnar där längst ned i kedjan av arbetande män. Lyckligtvis har Edvin i Petsamo, en läkekunnig före detta basebollspelare, funnit någon som motvilligt tagit honom under sina vingar.
Efter floden har, som jag ser det, två stora problem: en relativt oengagerande handling och ett medelmåttigt och föga medryckande språk. Det tidigare har som främsta effekt att jag inte känner mig det minsta intresserad av hur det går för Edvin eller för någon annan, det känns mest spretigt och i bästa fall bara lätt orimligt. Personerna känns ganska platta, den med störst djup är Petsamo, men i övrigt är folk närmast pappfigurer. Språket, å andra sidan, är trist och lite småsegt. Jag får aldrig något riktigt flyt i min läsning vilket kanske beror på att framställningen i många fall kan liknas vid en mellanstadieredovisning av en klassresa. Jag försöker att gilla det, eller åtminstone acceptera det, men jag kan inte bortse från att språket snarast blir ett hinder i min läsning.
Bokens största styrka, och enda egentliga behållning, är dess idérikedom. Det krävs trots allt en del för att få en värld efter katastrofen att verka trovärdig (även om händelseförloppet och personerna inte är det) och det tycker jag P.C. Jersild gör bra. Det märks att mycket har hänt med landskapet, miljön och naturen och jag kan, till viss del, försätta mig i en situation med liknande förutsättningar. Det måste ses som en styrka.
Men mitt intryck av Efter floden är överlag inte särskilt bra. Det är en typisk mellanroman, varken uppenbart bra eller uppenbart dålig. Jag hade hoppats och förväntat mig mycket mer, men boken levererade lite. Alldeles för lite.
1 Comment