Om att läsa om igen

Jag läser sällan om böcker. Jag skrev till och med ett inlägg om att jag sällan läser om och jag står fortfarande fast vid det. Men ibland händer det och nu är ett sådant tillfälle. I min kandidatuppsats i litteratur undersöker jag katastrofens påverkan på naturen (typ) i Toffs bok och då har jag av förklarliga orsaker blivit tvungen att läsa om boken. Som ni kanske sett eller minns gav jag boken högsta betyg och jag var nog helt ärlig då, men nu när jag har läst om den kan jag villigt erkänna att jag inte är lika imponerad. Jag vet inte varför. Kanske har jag bara högre krav på det jag läser nu, kanske ser jag saker nu som jag inte såg när jag läste boken första gången.

Jag tycker inte att den är dålig nu, det vill jag inte säga. Men när jag läste den första gången accepterade jag att det kanske främst bara var en äventyrsroman och lät mig svepas med i en intressant historia. När jag läser den nu tycker jag nog att den är en aning platt och att Kalle Dixelius gjort det alldeles för lätt för sig. Visst, det är en framtidsvision, men bortsett från att det är post-apokalyps förlagd till Sverige (vilket i sig inte är något nytt, P.C. Jersild gjorde det i sin Efter floden, för att ta ett exempel) är den inte särskilt innovativ.

Det får mig att tänka på gamla ungdomssynder. En gång i tiden höll jag David Eddings som en favoritförfattare. Hans fantasyserier sträcklästes och beundrades och jag tänkte då att jag ville skriva lika fantastiska berättelser när jag blev äldre. Lyckligtvis läste jag mer efter det och har nu insett att David Eddings egentligen är en riktigt kass författare vars främsta egenskap är att han vet hur man ska paketera lättsmält fantasy för ungdomar i yngre tonåren. Jag skäms dock inte för att jag hyst sådana tankar (även om jag kanske borde). Tvärtom vet jag att David Eddings var inkörsporten till så mycket mer.

Likheten med läsningen av Toffs bok ligger i att jag vid min första läsning lät mig svepas med av just de sakerna som gjorde att jag som fjortonåring verkligen och uppriktigt uppskattade David Eddings. Det skrämmer mig lite att mitt sätt att läsa, till synes, förändrats mycket lite sedan dess. Att jag fortfarande kan låta mig luras av en rockig ytlighet utan att försöka tränga in på djupet.

Att mitt sätt att läsa inte skulle förändrats är dock inte helt sant. Det här inlägget tyder på det, för tydligen har min närläsning av verket givit det ytterligare en dimension (om än åt det sämre). Jag läser ofta med ett kritiskt öga, men kanske borde jag låta böckerna sjunka in mer (eller kanske borde jag läsa om dem?) innan jag recenserar för att jag inte ska kunna gå tillbaka till en recension och tänka ”fan, den här recensenten har ju ingen koll, kan han på allvar tycka att den är värd en femma?”

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52. Tack! <3

Relaterat

2 Comments

  1. Jag gillar att läsa utan att tränga alldeles för djupt ner i vissa verk. Underhållsläsning är underbart, och något jag ägnar för lite tid åt nuförtiden.

    Nu var det kanske inte riktigt det du menade, men i alla fall.

    Jag har en liknande, fast omvänd, situation att förtälja. När jag skrev min B-uppsats om Lud-in-the-Mist, av Hope Mirrless så var jag ju också tvungen att läsa om boken. Resultat: jag uppskattade boken så otroligt mycket mer när jag kunde närläsa den. Den gick från favoritbok till Favoritbok.

    1. Jag kanske borde skriva ett inlägg om att omvärdera litteratur överlag, det är också ett intressant ämne…

      Men ja, jag kan hålla med. Det är skönt att inte nödvändigtvis behöva tränga djupt ner i allt man läser, skönt att bara flyta med (det är kanske därför jag uppskattar Tove Jansson så mycket?). För mig brukar det dock aldrig vara ett medvetet val (när jag läser saker som inte är relaterade till studier, då) utan något som kommer efter hand. Vissa böcker tillåter slöläsning, medan andra inbjuder en att gräva djupt, djupt, djupt.

      Det är för övrigt skönt att märka att saker kan omvärderas till det bättre. Jag är lite rädd för att läsa om böcker jag tror mig gilla, för att jag vill inte förlora det speciella som jag kände när jag läste en bok första gången. Det är fegt och det är oprofessionellt (jag utbildar mig ju till läsproffs så jag borde veta bättre ;-) ) och kanske framförallt nostalgiskt. Någon gång ska jag läsa om Hundra år av ensamhet (och ge den recensionen den förtjänar).

Kommentera