Jag läser sällan om böcker. Jag skrev till och med ett inlägg om att jag sällan läser om och jag står fortfarande fast vid det. Men ibland händer det och nu är ett sådant tillfälle. I min kandidatuppsats i litteratur undersöker jag katastrofens påverkan på naturen (typ) i Toffs bok och då har jag av förklarliga orsaker blivit tvungen att läsa om boken. Som ni kanske sett eller minns gav jag boken högsta betyg och jag var nog helt ärlig då, men nu när jag har läst om den kan jag villigt erkänna att jag inte är lika imponerad. Jag vet inte varför. Kanske har jag bara högre krav på det jag läser nu, kanske ser jag saker nu som jag inte såg när jag läste boken första gången.

Jag tycker inte att den är dålig nu, det vill jag inte säga. Men när jag läste den första gången accepterade jag att det kanske främst bara var en äventyrsroman och lät mig svepas med i en intressant historia. När jag läser den nu tycker jag nog att den är en aning platt och att Kalle Dixelius gjort det alldeles för lätt för sig. Visst, det är en framtidsvision, men bortsett från att det är post-apokalyps förlagd till Sverige (vilket i sig inte är något nytt, P.C. Jersild gjorde det i sin Efter floden, för att ta ett exempel) är den inte särskilt innovativ.

Det får mig att tänka på gamla ungdomssynder. En gång i tiden höll jag David Eddings som en favoritförfattare. Hans fantasyserier sträcklästes och beundrades och jag tänkte då att jag ville skriva lika fantastiska berättelser när jag blev äldre. Lyckligtvis läste jag mer efter det och har nu insett att David Eddings egentligen är en riktigt kass författare vars främsta egenskap är att han vet hur man ska paketera lättsmält fantasy för ungdomar i yngre tonåren. Jag skäms dock inte för att jag hyst sådana tankar (även om jag kanske borde). Tvärtom vet jag att David Eddings var inkörsporten till så mycket mer.

Likheten med läsningen av Toffs bok ligger i att jag vid min första läsning lät mig svepas med av just de sakerna som gjorde att jag som fjortonåring verkligen och uppriktigt uppskattade David Eddings. Det skrämmer mig lite att mitt sätt att läsa, till synes, förändrats mycket lite sedan dess. Att jag fortfarande kan låta mig luras av en rockig ytlighet utan att försöka tränga in på djupet.

Att mitt sätt att läsa inte skulle förändrats är dock inte helt sant. Det här inlägget tyder på det, för tydligen har min närläsning av verket givit det ytterligare en dimension (om än åt det sämre). Jag läser ofta med ett kritiskt öga, men kanske borde jag låta böckerna sjunka in mer (eller kanske borde jag läsa om dem?) innan jag recenserar för att jag inte ska kunna gå tillbaka till en recension och tänka ”fan, den här recensenten har ju ingen koll, kan han på allvar tycka att den är värd en femma?”