Jenny Offill
177 s. Granta 2015 (2014)
På svenska Avd för grubblerier, Natur & Kultur (2016)
En genre av böcker som jag nog inte hade känt samma dragning till för tio år sedan är böcker om familjelivets vedermödor. Det finns en relaterbarhet som tilltalar, förmodligen samma drift som gör att föräldrar (till olika barn) ofta finner varandra genom att dela erfarenheterna av att försöka överleva småbarnsåren. Det går att prata om barn som inte vill sova, inte vill äta, inte vill klä på sig, inte vill gå ut, inte vill gå hem, för att i grunden är det där, på just den fläcken, man står och stampar.
Ett bidrag till de delade erfarenheterna är Dept. of Speculation av amerikanska Jenny Offill (f. 1968). Huvudpersonen (merparten av boken) är frun (”the wife”). Hon är inte frun i början, först måste hon finna mannen och det visar sig vara en som jobbar med att spela in ljud. Alla sorters ljud.1 De gängar sig, gifter sig, får barn och livet rullar på. Allt borde vara bra. Allt är bra. Allt borde vara bra. Men ändå. När mannen visar sig ha träffat en annan ställs tillvaron på ända.
I korta stycken, associativt sammanbundna, får vi delta i fruns tankar. Till en början är hon ett jag, men när problemen hopar sig kliver berättaren ur sig, blir en annan än huvudpersonen. Utomkroppsligt kanske, möjligen en försvarsmekanism för att inte helt gå i bitar. Romanen är bitvis oerhört rolig, med observationer som påminner om de man själv kan göra när man fått något för lite sömn och plötsligt får blicken på något som vanligtvis passar in, men nu inte längre gör det. Som detta:
People keep telling me to do yoga. I tried it once at the place down the street. The only part I liked was the part at the end when the teacher covered you with a blanket and you got to pretend you were dead for ten minutes.2
Dept. of Speculation är både rolig och sorglig, desperat och lugn. I ett ögonblick passerar några år, i nästa hakar hon upp sig på att hon råkar ha kräks (inte sitt eget) i håret. Det finns fina ögonblick, det finns fula, och det ringar in lite hur livet är som mest, särskilt de åren då barnen är små och tiden är knapp. Och är det något man lär sig är det att akta sig för frågan: ”Vilket är ditt bästa minne?”