Juan Rulfo, i översättning av Yvonne Blank
160 s. Lindelöws bokförlag 2024
I original på spanska Pedro Páramo (1955)
I en essä berättar Gabriel García Márquez om sin första tid i Mexiko City i början av 1960-talet:
Jag kände att jag hade många böcker kvar inom mig, men jag visste inte hur jag skulle kunna skriva dem på ett övertygande och poetiskt sätt. Det var i det tillståndet jag befann mig när Álvaro Mutis, som med stora kliv gått de sju våningarna upp till vår lägenhet, steg in genom ytterdörren med en bunt böcker i handen. Han drog ut den minst och tunnaste ur högen.
– Läs den här för helvete, och lär dig sa han och gapskrattade.
[…] Den kvällen kunde jag inte somna förrän jag hade läst boken två gånger. Inte sedan den där oförglömliga kvällen nästan tio år tidigare, då jag i ett dystert studentrum i Bogotá läste Kafkas Förvandlingen, hade jag blivit så överväldigad.
Boken som den colombianske författaren skulle dra sig till minnes var Pedro Páramo av den mexikanske författaren Juan Rulfo (1917—1986) och det var, naturligtvis, på den vägen även jag snubblade över boken.
En man kommer till byn Comala för att söka reda på sin far, den mäktiga Pedro Páramo, men när han kommer dit är byn inte mer än en spökstad fylld av osaliga minnen. Boken utgör den kör av röster som lämnats kvar och berättar historien om våldet och ensamheten som omgärdade Pedro Páramo, men också om den ogästvänliga natur som fyllde varje förlust med en stor, stor sorg.
Litterärt går det att dra ett mer eller mindre rakt streck mellan Selma Lagerlöf via Juan Rulfo till García Márquez och den magiska realismen i det att saker som inte alls är självklara i deras respektive litterära universum verkar fullständigt naturligt. Rulfo balanserar svärta med lättsamhet, hämndbegär med ynklighet. Och Pedro Páramo hade kunnat vara mer av en kuriositet för mig, om det inte varit så att jag inte riktigt tycker mig komma in i boken. Om exempelvis Hundra år av ensamhet (1967) slår upp fönstren på vid gavel till världen utanför är motståndet mycket större hos Rulfo. Hoppen är lite för stora, figurerna lite för yviga. Ändå är jag glad att jag läst boken, för den är en viktig pusselbit i min förståelse för böckerna jag gillar allra bäst.
Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!