Sally Rooney, i översättning av Klara Lindell, inläst av Ellen Jelinek
8 h 3 min. Albert Bonniers förlag 2020 (2018)
Om någon kan beskrivas som ett litterärt stjärnskott är det irländska Sally Rooney (f. 1991) och debuten kom med Conversations with Friends 2017. Året efter släpptes hyllande Normala människor som dessutom haft premiär som tv-serie alldeles nyligen, något jag tror den kommer göra sig bra som.
Berättelsen börjar på gymnasiet. Connell är populär och sportig med ett läshuvud som han gärna använder men inte erkänner. Marianne är oerhört impopulär men ungefär lika smart. Hur kan det komma sig? Det är, som så ofta, en fråga om klass. Marianne kommer från den fina familjen i den lilla orten och hennes mamma anställer Connells mamma som städhjälp. Det är uppenbart att Marianne är för fin för det här stället, för den här skolan.
Fast så enkelt är det förstås inte och av någon anledning inleder Connell och Marianne ett förhållande. De är inte ihop, inte pojkvän-flickvän, men något. De umgås med varandra och de ligger med varandra och de skapar ett rum där de får vara sig själva utan förväntningar och påtryckningar. Att de är så är världens största hemlighet, åtminstone för Connell. De är av och de är på och det är krångligt och alla fattar kanske ändå. När universitetet väntar kommer de båda in på Trinity University i Dublin och rollerna blir de omvända, men ja, någon relation fortsätter de trots allt att ha.
Utan moraliska pekpinnar eller ens särskilt mycket medkänsla tecknar Rooney en bild av hur klass påverkar status och hur beroende av sammanhang det ändå är. Privilegier räcker ganska långt, men det överbryggar inte allt i alla lägen. Marianne blir mobbad på ena stället, Connell utfryst på andra. Balansen skiftar som på en gungbräda mellan hemorten och storstaden.
Rooney har också en fantastisk förmåga att få tiden att gå. Hopp på flera månader är inga problem och effekten blir en lång rad in media res där vad som hänt emellan nedslagen i berättelsen sakta nystas upp. Hade detta gjorts dåligt hade det varit oändligt tröttsamt, som att gå från cliffhanger till cliffhanger utan andrum, men under Rooneys penna blir det väldigt bra.