Ágota Kristóf, i översättning av Marianne Tufvesson, omslag formgett av Sara R. Acedo
53 s. Wahlström & Widstrand 2019
I original på franska L’Analphabète (2004)
När jag tänker tillbaka på min upplevelse av Den stora skrivboken (1986) är det till en början nästan omöjligt att tänka mig att den är skriven av någon som inte upplever sig ha full behärskning över språket. Den är stram, exakt och originell. Ungerska Ágota Kristóf (1935—2011) flydde från Ungern till Schweiz som tjugoåring och verkade där som författare på franska. I Analfabeten vittnar hon om svårigheterna.
Den karaktäristiskt korta boken börjar från början, som liten flicka straffades hon av pappan med läsning och på så sätt tillgodogjorde hon sig ungerskan tidigt både skriftligt och muntligt, via internatskolan och vidare till flykten. Med sitt lilla barn flydde hon med hjälp av människosmugglare genom skogen på gränsen till Österrike där hon började arbeta på fabrik för det var bara där sådana som hon fick jobb, sådana utan språk och utan sammanhang. Att hon kom att bli en hyllad författare var långt ifrån självklart och hon berättar om hur hennes väninna långt senare pratar om ”dem” på fabriken, att väninnan inte kan ta in att Kristóf var en av ”dem” och att hon aldrig lade ifrån sig sin ordbok, det verktyg hon hela livet hade för att traggla sig igenom franskan, detta för henne bojornas språk.
Analfabeten är i sin enkelhet och korthet en mycket rik bok, en självbiografisk skildring av exilens vedermödor och då framförallt i förhållande till språket. Det är en bok att dra lärdom av i dessa tider av främlingsfientlighet, en påminnelse om att även de som är på flykt eller kommer hit av fri vilja eller ej är hela människor med erfarenheter, drömmar, önskemål och förhoppningar. Att språket bär så mycket och att det inte är trivialt att bara ta till sig ett nytt. Att se sig som en språkets person, läskunnig sedan fyra fem års ålder, och sedan helt plötsligt inte förstå den skrivna texten runt omkring sig är en otrolig frustration som väl förmedlas genom Kristófs text.
Analfabeten är en mycket fin liten bok, en timmes läsning (på sin höjd) som lämnar läsaren klart rikare än innan och med nya perspektiv på tillvaron.