Uwe Wittstock, i översättning av Jens Christian Brandt, omslag formgett av Paolo Sangregorio
348 s. Nirstedt/Litteratur 2023
I original på tyska Februar 33. Der Winter der Literatur (2021)
När man läser tyske historikern Uwe Wittstocks (f. 1955) skildring, Februari 33 av Hitlers väg till makten i Tyskland är det svårt, ja, nästan omöjligt, att inte dra paralleller till extremhögerns framfart i parlament över världen, även här i Sverige. Genom att skildra en rad olika författare, journalister och dramatikers öden från slutet av januari till mitten av mars 1933 blir det tydligt hur fort förändringen kom när nazisterna väl hade släppts in i finrummen. Det började inte med bokbål och koncentrationsläger utan med politiskt tillsatta tjänstemän, ett fast grepp om kulturutövandet och offentliga hot och hat.
Wittstock har med hjälp av dagboksanteckningar, brev och andra redogörelser rekonstruerat tillvaron för flera vid den tiden prominenta personer, å ena sidan de uttalade motståndarna till nazisterna, å andra sidan de som hade privilegiet att kunna vänta och se, å tredje de högsta skiktet nazister och de kulturpersoner som skrev under på den nationalism och rasism som nazisterna predikade. Vi träffar till exempel familjen Mann som på olika sätt tillhör de två första kategorierna, Berthold Brecht som definitivt tillhör de förstnämnda och dramatikern Hanns Johst som levde gott på nazisternas gunst och Gottfrid Benn som försökte göra det med snart blev varse att det nya styret inte hade för avsikt att realisera hans litterära utopi.
Både tillvägagångssätt och presentationer i Februari 33 liknar dem hos en av mina favoriter, den tyske konsthistorikern Florian Illies, men de skiljer sig åt på några punkter. Wittstock är på det hela taget mer sammanhållen, han följer sina spår till slutet och håller dem färre men i gengäld i blickfånget längre. Illies är en roligare författare och en bättre stilist men har den nackdelen att det ofta kan gå ganska snabbt i svängarna, mycket folk passerar förbi, och även om jag gillar det kan det bli lite rörigt. Wittstock har möjligen en lite torrare, men fortfarande läsvärd, prosa.
Februari 33 är förstås ingen munter läsning med tanke på att vi vet var det hela tog vägen, inte heller med tanke på hur det ser ut i dag. Samtidigt vill jag ändå tro att vi kan lära oss något av historien, att en bok som Februari 33 kan få oss att inte gå i samma fällor igen. Det vill jag tro, trots att utvecklingen pekar på annat, och ja, då får väl vi som inte skulle vara välkomna att verka i ett sådant samhälle dra andra, mer praktiska, lärdomar.