Louise Glück
63 s. Carcanet 1996 (1992)
På svenska Vild iris, Rámus förlag (2020)
Poeten Louise Glück (f. 1943) tilldelades Nobelpriset i litteratur 2020 ”för hennes omisskännliga poetiska röst, som med sträng skönhet gör den enskilda människans existens universell”. Nu är det en ganska slätstruken motivering som hade kunnat tillskrivas flera andra, däribland Eeva Kilpi (f. 1928) som jag höll en extra tumme för i år. Hur som helst har jag tagit en promenad över den äng som är diktsamlingen The Wild Iris vilken hon tilldelades Pulitzerpriset för 1993.
För ängen tycks det finnas en vår, en sommar och en höst. Det är så jag förstår stämningarna i The Wild Iris: fröets mörka hemska tillvaro innan ljuset och värmen bryter genom, den nakna stjälken som förebådar vintern. Dessa årstider följer också rösterna som samsas inom samlingen. Fröets, trädgårdsmästarens, livgivarens, men alla är de drabbade av ett orubbligt avstånd. Till vad varierar men alltid till en någon, ett du som kan vara till en tid som varit eller som komma skall, till något fysiskt eller till en högre makt, alltid utom räckhåll och alltid direkt tilltalad. Som i en av alla ”Matins”, morgonen:
I see it is with you as with the birches:
I am not to speak to you
in the personal way. Much
has passed between us. Or
was it always only
on the one side? I am
at fault, at fault, I asked you
to be human—I am no needier
than other people. But the absence
of all feeling, of the least
concern for me—I might as well go on
addressing the birches,
as in my former life: let them
do their worst, let them
bury me with the Romantics,
their pointed yellow leaves
falling and covering me.
Det är snudd på omöjligt att undkomma sorgen över dessa avstånd. Det är lättare att begravas av björkarnas gulnande löv än att överbrygga det. Naturmotiven är klara och i någon mån är det uppfriskande att dyka ner i något som är så tydligt otidsenligt och därmed även (kanske) tidlöst. Glück är på så sätt en mycket rimlig Nobelpristagare även om tidsaspekten också skapar viss distans. Jag tycker aldrig att jag kommer riktigt nära poesin, jag hålls eller håller mig på avstånd mer än vad jag känner blommornas dofter och bladens struktur.