Amanda Svensson, inläst av Livia Millhagen, omslag formgett av Johan Hillebjörk
7 h 49 min. Norstedts 2023 (2023)
Enda sedan Hey Dolly (2008) stod det klart att författaren Amanda Svensson (f. 1987) är någon utöver det vanliga. Hon har en förmåga att sätta tonen perfekt och sedan hålla blicken fäst på målet till sista punkt. Även om det här och var kan slira lite med annat (handling, tematik) är hon en ekvilibrist som får mig att reflektera över glädjen att vara en läsare. Om den fantastiska Ett system så magnifikt att det bländar (2019) var något av ett mästarprov är den senaste romanen, Själens telegraf en stil- och omfångsmässig förflyttning tillbaka till hennes tidigare romaner.
Att Iris Watkins inte är som alla andra står tidigt klart. Inte så konstigt med tanke på att hon växte upp i en övervuxen äppelträdgård tillsammans med sin mytomaniska mamma Grace och stenhuggaren Hugo på andra sidan häcken som enda sällskap. En liten värld vars få glimtar av annat främst kom via teven. Men en dag kommer en man till grinden och frågar efter Hope Watkins och med frågan slås den kil in i Iris vardag som ska få allt att rämna.
Klipp till Glasgow runt millennieskiftet. Iris har kommit ut från ungdomsvårdsanstalten som blev slutpunkten efter att hon eldade ner huset där hon och mamman bott (det står klart tidigt, inte mycket till spoiler). Där träffar Iris Rupert och på ett eller annat sätt bildar de tillsammans med några vänner ett band vars akuta brist på pengar tar Iris tillbaka till mammans fotspår.
Själens telegraf är i stort en berättelse om att mycket få varaktiga ting, om de så är världsliga eller själsliga, reses med lögner som byggstenar. För Iris som i sin nyfunna frihet inte bara från påföljderna av sitt dåd utan från sin mammas inflytande börjar finna en tillvaro att trivas i är varje beslut alltid ett val om att bryta mot något annat. Och länge fungerar det ganska bra, men samma mekanismer som skapade utsatthet i början av 1990-talet gjorde sig påminda igen i slutet, och så även mammans metoder.
En anmärkningsvärd sak med Själens telegraf är hur Svensson, enligt mig, lyckas fånga en engelskhet som gång på gång får mig att i huvudet försöka finna en lämplig engelsk översättning av de svenska orden och, förvånande ofta, leds rätt. Emellanåt känns det nästan som att boken skrivits på engelska och sedan översatts. Det är en mycket märklig effekt som bidrar med någon form av autencitet. Imponerande hur som helst.
Så ja, jag var lite avvaktande när jag tog mig an Själens telegraf för jag visste att den inte skulle vara någon Ett system så magnifikt att det bländar, men den är ändå en värdig fortsättning på ett av Sveriges mest tonsäkra författarskap.