Förord
2013 påbörjade jag vad jag inte visste skulle bli norra Europas långsammaste julföljetong (jag har inget fog för denna utsaga annat än någon form av rimlighet). År efter år blev berättelsen om Kung Bore lite, lite längre. Något dilemma vet jag inte om det finns i egentlig mening, men det kunde jag heller inte veta när jag började. Stötvis, ofta någon dag eller två innan publicering (eventuella diskrepanser, stilbrott, inkonsekvenser hänvisar jag till detta faktum), har jag värkt fram en liten del i en beskedlig berättelse om saker som glömts och saker som är på väg att falla i glömska. Snö till exempel.
När jag skriver detta är det sju grader varmt ute. Ett litet snöblask kom i slutet av november och försvann lika kvickt. Ingen som har följt mig har undgått hur stor del av mitt medvetna som handlar om de av människor framkallade klimatförändringarna. Det gör väl på sitt sätt även denna berättelse, men inte enbart. Oavsett vad som händer är det framåt vi ska titta. Särskilt detta år.
Ett stort tack och en god jul till er som följt med på denna berättelse från början, till er som hängt på under tiden, till er som läser i tystnad och till er som hejat på. Ett extra stort tack till Owe Lundquist som till kapitel 4 (2016) gjorde bilden som hängt med sedan dess.
Nu har jag samlat alla delarna här och Kung Bore, Aurora och Skade ska få vila från min inblandning till dess att SVT eller SR ringer och vill ha den som julkalender.
Innehåll
- Kapitel 1 (2013) i vilket kung Bore får oväntat besök
- Kapitel 2 (2014) i vilket kung Bore tar ett viktigt beslut
- Kapitel 3 (2015) i vilket kungen och flickan ger sig av
- Kapitel 4 (2016) i vilket kungen orsakar både snö- och glädjeyra
- Kapitel 5 (2017) i vilket kungen och flickan får sällskap från norr
- Kapitel 6 (2018) i vilket flickans filmsmak vållar förvirring
- Kapitel 7 (2019) i vilket kungen får reda på flickans namn
- Kapitel 8 (2020) i vilket allting får sitt slut, eller?
Kapitel 1 (2013)
Kung Bore lade upp fötterna på det tunga träbordet och funderade på hur allt blev som det blev. Att han ställt in vintern några år var inte så konstigt. Han hade förstått att människorna flydde till varmare platser för att slippa hans kalla andedräkt och han ville se med egna ögon vad allt ståhej handlade om.
Han hade legat under ett parasol på Karon Beach i Thailand och försökt att inte smälta bort i värmen. Varför utsätter de sig för det här? undrade han. Runt om honom låg turisterna som strandade valar och såg ut att trivas, men Bore förstod inte alls varför. Det är varmt och ljus (på det där otäcka viset!) och får man väl sand innanför byxlinningen blir man aldrig av med det. Nej, tacka vet jag sandklumpar stela av köld, sade han till en pojke som ville sälja solglasögon till honom.
Bore sörplade på en rödblaskig drink som även den flytt in under ett parasol, undan solen. Längre bort varvade några ynglingar volleybollspel med inhemsk öl som, enligt deras egna utsagor, smakade precis som den gjorde hemma. Kungen från norr noterade, inte utan viss skadeglädje, att deras spel blev allt sämre ju mer de drack. Annat var det med hockeyspelarna, tänkte Bore och längtade hem.
Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma. Ingen sover längre i enslig gård, för alla blev de nattens barn, hopträngda utanför någon nattklubb, smuttandes på ett bloss som inte var som blossen var för. Så som de var tänkta att vara. Kung Bore tyckte synd om dem, det var ytterligare en anledning till att han ställt in vintern. De unga tycktes aldrig ha tid att klä på sig, i t-shirtar och linnen huttrade de och pratade om livet som om de startade just där. Varför kunde det inte få göra det?
Så Kung Bore satt i tronsal av is med fötterna på träbordet och vägde på stolen. Varje år, vid den här tiden, hade han bjudit jultomten att hälsa på, men han var förlorad. Tomten att fallit offer för berusningen, berusningen att ge och ge och ge (och kanske framförallt att köpa och köpa och köpa). Bore hade försökt sig på en intervention men fick en självhjälpsbok och en råsaftcentrifug till svar. “Finn din inre tomte” löd titeln och kungen blev ledsen för när tomten alltid var välkommen var det många som förbannade vinterns antågande, med allt från bilrutor som behöver skrapas till isfläckar och mörker som bevis för att agget var berättigat. Bore kunde aldrig bli tomte, och inte heller kunde han använda sin råsaftcentrifug för just den modellen han fått klarade inte av frusen frukt. Han undrade om tomten köpt den med flit.
Runt om i Bores domäner låg gräsmattorna gröna och här och var blommade tusenskönor. Det var inget Thailand, men kanske kunde det uppskattas ändå. Bara kungens slott var alltjämt omringat av snö. Han hade hört talas om några, vintersportare trodde han de kallade sig, som uppskattade hans kyla, men inte ens där var det uppenbart vad de önskade sig. Ibland var det för isigt, ibland var det för blött, ibland var det för bakhalt och ibland var det för slött. Damned if you do and damned if you don’t, skrev han på sin blogg och postade en selfie där polstjärnan gav bilden ett mystiskt motljus. Han behövde inget filter till sitt foto, för han uppskattade sin vackra vita vintervärld även om ingen annan gjorde det.
Men så knackade det på porten, kvickt och angeläget, så som inget sagoväsen knackar. Han reste sig och undrade varför han inte skaffat sig något hovfolk, så som andra kungar gjort, men så påminde han sig igen, som om kylan inte var en del av hans medvetande: alltför många minusgrader är ingen bra arbetsmiljö, varken för människor eller knytt. Han satte ut en platsannons en gång, “hovfolk sökes till coolt palats” men trots lågkonjunktur och att han inspirerats av telemarketingföretagens snömos fick han inte ett enda svar.
Det fortsatte att knacka och Kung Bore skyndade sig, men salen var lång och kungens leder stela. När han till slut öppnade såg han att den lilla ledsna flickan med den trasiga pulkan var på väg att vända sig för att gå igen.
Kapitel 2 (2014)
Axlarna var tunga och under mösskanten glänste stora, mörka ögon. Det var tydligt att flickan hade gråtit och av rädsla för att frysa dem till is höll sig Kung Bore på avstånd. Han hade liten, eller ingen, erfarenhet av att trösta och de gånger han omfamnade folk brukade det rapporteras på nyheterna som ”döda i lavinolycka” eller ”kylan lamslår”. Inget av det ville han utsätta flickan för, men vad skulle han göra när hon stod där vädjande med vrakspillrorna i handen.
”Hoom…” försökte han säga, bara för att bryta tystnaden, men upptäckte hur länge sedan det var han använt sin mullrande stämma när han inte fick fram ett ljud. Läpparna hade frusit ihop och Bore fick koncentrera sig på att försöka värma dem, men det var inte så lätt för någon som i allmänhet ansågs vara den fysiska manifestationen av vintern. Han blåste upp kinderna, förde käken fram och tillbaka och gnuggade med sina vantar mot kinderna, hela tiden med blicken fäst på näsan för att försöka se några som helst resultat.
Sanningen var väl den att företaget inte var så vidare värmealstrande, men tystnaden bröts av ett skratt som klingade som ett änglaspel. Först förstod Bore inte vad det var, men när hans blick lyftes från nästippen såg han hur den tidigare så ledsna flickan skrattade så hon kiknade. Han kände hur värmen oförklarligt spred sig i kroppen.
”Hoom…” försökte han igen och den här gången gick det bättre. Flickan betraktade hans blå skägg och med stora ögon, sedan höll hon fram de brandgula plastbitarna som bara nätt och jämnt hängde ihop. Kung Bore visste mycket om pulkor men inget om plast, men försökte ändå att laga den med sitt isande finger. Flickan flämtade till när bitarna frös ihop, men det som tidigare varit ett färdmedel med vilket man susade fram på snövidderna liknade numer en kärve, varken lämpad för att sitta på eller för att glida på snön. Han insåg att det inte var bra nog.
Det lilla vinterklädda barnet höll med. Hon lade ner den lagade pulkan och drog den demonstrativt ett varv på snön. Den studsade, for och fastnade till slut i en ojämnhet. Hon räckte över snöret för att Bore skulle pröva, men han avböjde och tog upp sin telefon. Han googlade på ”laga pulka” och fick upp en instruktionsfilm på youtube. Flickan studsade upp och ner för att se vad han tittade på, och till slut förstod han vinken och satte sig på huk.
Filmen var dock till föga hjälp. Den trasiga pulkan i filmen var i betydligt bättre skick än den som låg vid deras fötter. Dessutom var det uppenbart att personen i filmen hade så väl kunskaper som utrustning som låg bortanför det normala. De tittade besviket på varandra; då kom en gnagande känsla över Bore. Han kände att statusen på pulkan inte var hans största problem. Nej, han misstänkte att han förbisett något allvarligt. Han sökte i horisonten efter en ledtråd. De vita kullarna tycktes sträcka sig oändligt runt hans väldiga ispalats, de försvann inte förrän de löstes upp med vinterhimlen långt i fjärran.
Plötsligt såg han det. Spåren i snön. De hade börjat mellan två kullar och växte sig allt större till dess att gick ihop med flickans Vikingstövlar. Hur hade hon hamnat här?
Kung Bore visste av erfarenhet att man fick kämpa ganska hårt för att hamna här av misstag. För en tid sedan hade han varit på konferens och tagit del av IPCCs klimatrapport. Hopplösheten hade vägt tungt över evenemanget och Bore hade tillsammans med några tyska klimatforskare bestämt sig för att dränka sina sorger. De satte sig på en pub och lät dryckerna flöda, för vad fanns det för poäng med något alls i vilket fall? Första halvan av kvällen var hyffsat klar men sedan blev allt suddigare. Han ville gå av sig ruset, han ville gå hem, men hur vilse han än gick lyckades han inte hitta hem. Och när han väl var vilse fanns det heller inte mycket annan hjälp att finna. De grå snöslaskmolnen blev för Bore en symbol för att allt var på väg utför, för de täckte dessutom stjärnorna som annars var pålitliga att navigera efter. Väl tillnyktrad mindes han att både han och planeten överlevt trots att den senaste istiden smält bort. Värre var det nog för människorna, men det är en annan historia.
Så flickan var här, det rådde det inget tvivel om. Här till skillnad från det ställe hon borde varit på, vart än det var. Kung Bore kliade sig i skägget och släppte in henne i palatset. Hon kröp upp i den stora tronen och med hakan vilande mot bordet väntade hon på att Bore skulle servera varm choklad som hon sedan drack med belåtenhet.
”Vi måste få hem dig”, sade Kung Bore och kände genast livsledan rinna ur honom som en yster vårflod.
Kapitel 3 (2015)
Bara den ylleklädda baken syntes när Kung Bore grävde i den jättelika kistan i hörnet. Vad han letade efter visste han knappt själv, men vad han däremot visste var att det fanns just där. Böcker och burkar, skor, verktyg och julpynt kungen sedan länge slutat bemöda sig med att plocka fram flög åt alla håll. Flickan tittade på, skrattade sitt hjärtevärmande skratt så att chokladdrycken regnade över träbordet. Bore kände själv att han kanske spelade över för hennes skull, men vad gjorde det? Besökare var sällsynta i hans trakter.
Nå, efter hand fyllde han så persedelpåsen av säckväv med alla de saker som kunde vara till nytta på färden, åtminstone var det det han trodde, men likt som för de flesta semestrande människor skulle merparten av de prylar han packade inte röras under färden. Det spelade mindre roll förstås, Bore var stark och övertygad om att man inte kunde vara nog förberedd.
Han satte på sig sin tunga rock, satte flickan i fickan och hängde säcken på axeln och innan han slog igen dörren bakom dem tittade han in i sin tronsal. Iskristallerna i fönstren, runt tronen hade redan börjat tina. Utan honom skulle riket förändras, smälta bort. Omnia Mutantur, Nihil Interit1, sade han för sig själv och lät dörren stå olåst när de gick.
Att följa spåren över de istäckta vidderna ansåg de båda vara det enda rimliga. Små, små stöveltramp efter varandra, här och var med en svans efter vrakdelarna från pulkan. Hur långt hade hon gått egentligen? Jag vet inte, svarade hon och slog ut med armarna. Kung Bore drog sig till minnes en annan episod, en gång då han gjort sällskap i skidspåren med någon annan kung som ännu inte var kung. De tunga skidorna frös fast i skaren och Bores kollega in spe klagade och gnällde på såväl materialet som föret och vallateamet. Stora, starka karlen var det, liksom många andra stora, starka män, bara i sin egen fantasi. Bore hade himlat med ögonen men ändå skött snacket när Gustav inte orkade tala till dalkarlarna. Så här i efterhand undrar han om det var klokt egentligen, men sällan är människorna så tacksamma för vintern som när de kavar fram i spåren till den andra kungens minne, även om det visserligen är åt fel håll. Flickan, tyckte Bore, visade prov på en sällan skådad uthållighet.
Ju längre de gick mellan kullar och dalar, desto tunnare blev snötäcket. Snart syntes inte några spår till och Bore svor för sig själv för att han inte insett att det skulle ske. För sig själv och för sig själv förresten, med stor entusiasm upprepade flickan hans ed, ”Glykol också!”, och fnissade. Hennes stora öron vilade visst aldrig, men hur det än var med den saken så hade de plötsligt ingen aning om var de skulle ta vägen. Kungen såg sig omkring och flickan sträckte på sig allt vad hon kunde där i fickan. Med ens såg de något brandgult under ett träd. De gick närmare och där var omisskännliga delar från flickans demolerade pulka, eller en pulka just lik den.
”Hoom…” sade Bore, här krävdes skarpsinne och deduktion av honom, det var ett som var säkert. Likt en solglasögonförsedd kriminalare på tv satte han sig på huk och petade på plastbitarna. De låg där som benbitar, färdiga att visa honom framtiden, men den var han just inte intresserad av. Han såg sig omkring och det var först då han upptäckte att flickan krupit ur fickan och gick upp för en backe alldeles intill. Väl på toppen vinkade hon till kungen att följa efter.
Självklart, tänkte han, ska man åka pulka behöver man ju en backe. Han följde efter medan frosten lade sig på det tunna gräset i backen. Inga andra barn syntes till och än var de långt från närmaste hus. Varför hade hon varit just här?
Från toppen såg de hur snön dragit sig tillbaka allt längre norrut, men i deras spår hade kylan ändå ut att ha bitit sig fast. Kung Bore kände en föraning, en kittlande känsla som vittnade om förändring. Vad och hur kunde han förstås inte säga, men känslan hade funnits där förr och inte alltid med goda följder. Någon oro kände han dock inte, och fara för eget liv var i alla avseenden orimligt, för sådana som Bore var trots allt eviga, om än på en flytande skala. Nej, var det någon reaktion i hans kalla inre var det en känsla av omtanke. Han lyfte tillbaka flickan i fickan och började gå. Det dröjde dock inte länge innan han hörde några djupa andetag och en och annan snarkning.
Kung Bore lät flickan sova.
Kapitel 4 (2016)
Omgivningen svepte förbi som i en dimma när kungen satte av mot människornas boställen. Var stegen sjumilakliv eller sjutimmarskliv? Flickan i fickan kunde inte avgöra, och för Kung Bore själv var skillnaden av ringa betydelse. Att stå bortanför tid och rum är helt enkelt förknippad med viss privilegierad okunskap. För honom fanns bara ett mål och dess geografiska och kronologiska position var ingen förhandlingsfråga, men tyvärr även till viss del höljt i dunkel.
Flickan och den väldiga kungen stod på en kulle och såg ut över landskapet. Hand i hand, utan att det bekom någon av dem. De stora frostiga stegen ormade sig fram bakom dem bredvid några små och varma med Viking-reliefer. Nedanför dem slingrade sig en väg där några hurtiga längdskidåkare rullskidledes gjorde sitt bästa för att vässa formen inför den stundande säsongen. Stakningen satt fint, tyckte kungen, även om det var fegt och på tok för modernt att använda två stavar. Ju närmare de kom de båda vandrarna desto halare blev underlaget och det dröjde inte länge innan både skidor, stavar och skidlöpare for åt alla möjliga håll.
“Men … här är ju snö,” utropade den som hamnade överst men som, om inte kungens ögon misstog sig från Vinterstudions sändningar, pratade mycket och förr gick och vann tävlingar med jämna mellanrum.
Mycket riktigt, bakom Kung Bore och flickan föll stora lätta flingor och täckte deras spår. Det ystra längdlandslaget kastade sig runt i snön, som ännu inte blivit särskilt djup, och prisade högre makter utan att veta att han stod där uppe på kullen. Det var heller inget kungen reflekterade över han var van att ta snön med sig, däremot var det sällan han såg denna stora glädje. Skidåkarna dansade i armkrok och sjöng: “Vi ser det snöa, vi ser det snöa, det var ju roligt, hurra!”
Flickan och kungen släntrade ner så sakteliga mot de firande och flickan kastade sig in i deras lek. Instinktivt skyggade några av dem tillbaka vid tanken på vilka smittohärdar barn är, men ångrade sig och lät henne dansa med.
År efter år hade frågan om snö vid skidpremiärerna skapat allt större oro och Alperna hade sällan någon snömängd att tala om utan där var de glada om en snöremsa kunde ligga som en tarm genom skogen. Skulle de salta eller skulle det bli sockrigt eller skulle det gå åt pepparn med alltihop? Alla snöfall, utom de under tävling, var således välkomna.
Detta avbrott i sökandet efter flickans hem var kanske inte det effektivaste sättet att spendera sin, tyckte kungen, men han lät henne hållas. Han förundrades över hennes oräddhet. Trots att hon var långt hemifrån, trodde han, och trots att hon var liten (men vilka erfarenheter hade han av små människovarelser egentligen) tog hon sig an varje intryck med öppet sinne. Hon litade blint på kungen, något han vänjt sig av med att människor gjorde sedan länge. Glädje och tillitsfullhet kom ända från märgen. Var hon framtiden var framtiden ljus, tänkte han och blev med ens dyster.
Han visste att de rapporter om smältande isar, starkare oväder och längre perioder av torka inte bara var hans eget fel. Det hade funnits stunder då han struntade i allt och stängde in sig med de senaste hundra årens klagomål och en självrättfärdighet som lätt misstogs för stingslighet, men det som nu höll på att hända var något annat. Människorna, åtminstone de vuxna, hade fastnat i de befängda tankarna att produktion hade ett egenvärde, att tillväxt var ett krav och att människan var sitt bästa jag om hen tvingades att tävla med andra (den lek längdskidåkarna sysslade med var av ett annat slag). Något så urbota korkat hade Bore aldrig hört, men vem lyssnar på en kung som förpassats farligt nära glömska? Människornas tävlan skapade inte bara en ojämlikhet som drabbade de mest utsatta utan var även på god väg att ta kol på levnadsförutsättningarna som möjliggör mänskligt liv.
Att se flickan fara runt med skidlöparna gjorde det tydligt vilka som var de verkliga offren.
Kung Bore hostade till några gånger och för varje stöt blev snötäcket ett snäpp tjockare. Det var att tänja på reglerna en smula, men det må vara hänt. Ingen av de som förr övervakade bortomvärldslingarnas förehavanden fanns längre kvar i den här världen.
Flickan tittade upp och dansade fram till kungen, tog ett par varv med handen runt pälsskaftet på stövlarna innan hon kravlade tillbaka ner i fickan. Det var inte bara barnet han skulle få hem. Han behövde också få ordning på klimatet.
Kapitel 5 (2017)
Den gamle sökte efter igenkänning i flickans storögda spanande när de klev in pudersnötyst bland husen nedanför backen, men inget i hennes uppsyn skvallrade om att det var härifrån hon kom. Självklart hade hans återvunna engagemang för klimatet varit lite lättare att hantera utan barnet som ballast, men han uppskattade sällskapet och bortomvärldslig som han var kunde han bända tiden så att varken flickan eller de som saknade henne skulle förstå att hon varit borta mycket längre än vad det verkade. Barnet skulle minnas det som en intensiv dröm, något som grep kungen med viss sorg. Alternativet var dock otänkbart.
Kung Bore visste, tvärtemot vad liberala ledarsidor påstod, att motstånd gör skillnad. Han hade varit där, fallit över otaliga torgmöten, demonstrationer, aktioner, och sett att minsta lilla kan få stora hjul att rulla. Det småaktiga motståndet han själv sysslade med i brist på riktning skulle förmodligen inte gå till historien. Likväl roade det honom att göra bensinbilar obrukbara bortom startkablar och choke, att låta slangarna frysa fast i tankstationerna och låta flygplanen till värmen få pyspunka. Han trodde inte att flickan förstod vad han gjorde där han hummade och vinkade med handen men om hon gjorde det ville han tro att hon gav sitt godkännande. Det var trots allt för henne och hennes jämnåriga vänner hon huvudsakligen gjorde det.
Det hade nämligen blivit pinsamt tydligt att vuxenvärlden inte hade några planer på att lösa något. Julhandeln slog rekord år efter år, flygresor beskrevs som oumbärliga och varje förslag på att lägga ner en flygplats möttes av skrän om landsbygdens död. Det var naturligtvis trams och i bästa fall bara brist på fantasi. Kungen kunde på rak arm komma på en handfull åtgärder som skulle stärka områden utanför storstäderna och dessutom låta människorna rädda den för just människor beboeliga planeten. Flygresor var inte en av dem.
”Jag måste göra något åt flygplatsplanerna i Sälen”, tänkte han. ”Det är ju omåttligt dumt, för vad ska de med den till när klimatet i Skanderna förändrats?” Han skrockade och skakade på huvudet och flickan tittade upp ur fickan med en djup rynka mellan de småbarnsbuskiga ögonbrynen. Kunde hon förstå vad som höll på att hända runt omkring henne?
De gick utmed landsvägen. Bilarna susade förbi bredvid dem, men för dess förare och passagerare syntes de vandrande bara som snö som yrar. Bore sparkade bland soporna som låg vid vägkanten. Det hade blivit bättre, det hade det, men fortfarande kunde allt möjligt skräp hittas och för den konstnärligt lagda fanns det oändliga möjligheter att gå i Kurt Schwitters dadaistiska fotspår.
”… gnrig”, hörde han något gny nerifrån.
”Hoom …”, svarade han. Vilket djur låter så?
”Hungrig!” hörde han flickan säga och han tog sig för pannan. Så klart!
De fann en vägkrog som en gång i tiden nog setts som trevlig men som efter renoveringen kändes mest som en operationssal och stövlade in hand i hand. Den gamle antog en något mer rumsren storlek innan han lyfte upp flickan framför glasmontern med smörgåsar som alla innehöll någon form av dött djur.
”Kan man få en sån macka utan räkor?” frågade han med ett pekfinger tryckt mot glaset så att frosten spred sig runt beröringen.
”Vi kan … peta bort dem?” svarade en snygg men alldeles för flottig kille med solbränna och förkläde.
”Hoom …” sade Bore som tappat aptiten. Flickan däremot, hon pekade ivrigt på en chokladboll stor som kungens knytnäve. Kungen som inte hade vidare koll på lämplig mat för små barn beviljade hennes önskan och betalade så som nästan bortglömda sagovarelser brukar: med illusioner.
Han bar bort brickan där han även plockat med sig en läsk till flickan och en till honom själv. Barnet klättrade med viss möda upp på stolen med ryggen mot fönstret och han själv satte sig mittemot så att det knakade i möblemanget. Han såg ut på vägen där takbox efter takbox for förbi, men plötsligt! Vad var det?
Med en knäppning stannade han tiden. Flickan frös i ögonblicket när hon skulle ta en stor tugga av chokladbollen. Hon kommer att få äta, det här var något annat.
En kort bit bort på vägen hörde han ett svärande som inte lämpar sig för text. Summan av kardemumman, motorcykeln som den svärande suttit på hade stannat tvärt, men bortomvärldslingen som suttit på hade inte kunnat hantera rörelseenergin och skrapglidit fram på den saltade vägen.
”Hoom …” hälsade Bore den vilda som han inte hade sett på mycket, mycket, mycket länge.
Hon tittade upp på honom.
”Jasså, det är du din blåkissande skäggflåsare. Det kunde man väl anat. Seså, knäpp igång tiden igen din förzinkade fuskare.”
”Nå, Skade. Det är inte så enkelt.” Han tog styret på motorcykeln och ledde den tillbaka mot vägkrogen. Skade följde efter under alla eder hon lärt sig i Asgård. Han parkerade den utanför fönstret där flickan satt med chokladbollen halvvägs in i munnen.
”Jag måste gå in till henne.” Han kände hur tårarna steg i kanalerna han sedan länge trott förfrusit. Han öppnade dörren och gick in. Plötsligt var flickans liv på riktigt. Hon var varken sagovarelse eller gudinna och hon var ensam och dömd att förr eller senare dö vare sig klimathotet gick att undvika eller inte.
Han strök på sitt varmaste leende när han satte sig, och knäppte till.
Kapitel 6 (2018)
Chokladbollen accelererade igen, så som goda saker gärna gör när barn för dem mot sina munnar. Flickan var djupt koncentrerad och märkte knappt att hon och hennes promenadpartner fick sällskap.
En stor kvinna med långt hår som fruset vass under en kask av rostfritt stål iklädd brynja av frusna grågåstårar drog bryskt ut en stol. Flickan ryckte till, blicken flackade mellan den objudna gästen och kungen, innan hon brast ut i gråt. Bore spände blicken i Skade och det rådde ingen tvekan om att det var något mer än ett önskemål att hon skulle be om ursäkt, reparera skadan.
Ur fickan drog jättinnan upp en snöboll först, sedan två till, och byggde en liten snögubbe på bordet på vägkrogen. Flickans tårar slutade tvärt att och hon skrek:
”Olof!”
Skade och Bore hade känt några Olof, eller Olaf eller Olav eller Oleifr men förstod inte kopplingen till den lilla figuren som stod på bordet och nu även fått morotsnäsa. Deras bekanta hade förekommit i sagor från en liten ö i norr, sagor som flickan knappast kände till.
”Elsa?” frågade hon och pekade på Skade och bidrog därmed inte till att dämpa förvirringen vilket man heller inte kan begära att ett litet barn ska göra. Skade skakade långsamt på huvudet. Eventuella åskådare skulle gissat att hon med sina övertydliga huvudrörelser gjorde narr av flickan, men sanningen var att hon inte med sina krafter ville orsaka snöyra inne i vägkrogen.
”Jag heter Skade”, sade hon och räckte fram sin väldiga näve med knogar som små alptoppar. Flickan tog ett finger och skakade hand. Ritualen var fullständig, alla kände varandra nu och flickan återgick till chokladbollens väldighet.
Skade tittade omväxlande på flickan och på kungen som tycktes tyngd av lavinens hela kraft. Vilket omaka par de var! Hon sprack upp i ett leende och med ens var all kyla borta.
”Vad har du nu ställt till med, gubbe?”
Han tittade upp, de stora ögonen var blanka under de av evigheten beridna ögonlocken. Det varma leendet han nyss visat flickan var nu något annat. Alla känslorna som omtanken framkallade var honom ovana, de fasta övertygelser och självklara säkerhet som kom av att vara bortomvärldsling var inte kalibrerade för motstridighet. Kungen berättade för Skade, från början, förbisåg inget för vad skulle ha varit poängen med det? Skade, liksom han själv, var mäktigare än lögnen, äldre än utelämnande. Och något i henne mjuknade. Inte så att hon ångrade Asgårds alla eder, men hon var åtminstone öppen för att hennes framtid inte fanns dit hon bara för en liten stund sedan var på väg på motorcykeln. Men var fanns den?
”Så … Vad ska du göra?”
”Hoom, jag vet inte. Hjälpa flickan hem. Ordna klimatet. Du vet. Det vanliga.” För de som kände honom, så som Skade gjorde, skymtade en ryckning i mungipan, embryot till ett leende. Högst troligt märkte han det inte ens själv.
När flickan var nöjd, inte längre ”gnrig”, Bore betalade för dem med en vinkning som mer än nog skulle täcka deras fika, även om den solbrända killen i kassan ännu inte kunde veta hur. Skade stegade bestämt mot motorcykeln, men istället för steg bakom henne hörde hon bara ytterligare ett ”hoom”. Hon vände sig och där stod kungen och flickan, hand i hand, och ville inte gå nära den bensinslukande besten jättinnan kommit farande på (och av). Hennes axlar spändes, blicken mörknade och hon laddade för ragnarök själva vrede, men när hon såg de sorgsna gestalterna i gatljusets sken genomfors hon av en vanmakt som gränsade till empati. Hon suckade, men i sucken fanns inga avgaser, bara värme.
”Okej, okej”, sade hon och började gå bredvid dem. Snart satt det en liten flicka på hennes axlar och trummade rytmiskt på hjälmen medan hon nynnade på något som lät som ”slå dig loss, slå dig fri”. Varken kungen eller jättinnan kunde sången, men snart sjöng de efter bästa förmåga, som om melodin var ämnad för något bortom tid och rum.
Omkring dem tilltog snöfallet. Ännu var det timmar kvar till natten, men mörkret var tätt, tätt, tätt. Varje flinga fångade de förbisusande bilarnas lyktor och skapade en vägg för dem med helljuset på. Vissa körde alldeles för fort, dessa fick en påminnelse av kungen som med bara ändarna på mustaschen lät däcken för en sekund tappa sitt grepp. Han ville inte skada någon, men han ville heller inte att någon skulle skadas.
Alla, tyckte han, kunde gott bry sig lite mer om varandra.
Kapitel 7 (2019)
I tusentals år hade Kung Bore ignorerat frågan om hur människorna upplevde hans närvaro. Det var i regel inget bortomvärldslingarna funderade särskilt mycket på, med en fingerknäpp var allt skyddat i ett drömliknande töcken och inte ens de människor som på nära håll upplevt det som doldes bakom myternas slöja ville riktigt tro på det de sett. Det var denna ömsesidiga brist på inlevelse som upprätthållit barriären så pass länge.
Då och då hade några lyckats slinka mellan världarna, av misstag eller genom någon av de mer entropiidkande bortomvärldslingarnas försyn. William Shakespeare sades ha gjort det, liksom Marie Tussaud och Ada Lovelace. I fallet med Grigori Rasputin hade den ansvariga älvan fått sina vingar brutna varpå hen förvisades till en brunn i norra Skottland.
Kungen såg på flickan där på Skades axlar och undrade om samma öde väntade honom.
Bilarna på vägen lämnade ljusspår som lysmaskar i utkanten av synfältet. Tiden gick i cirklar om dem, loopade sekvenser i ohanterlig hastighet, som bara vagt kunde anas som bilhjul som ser ut att snurra baklänges. Samma bil, om och om och om och om igen, förskjuten bara ett ögonblick åt gången. För flickan gjorde det nog ingen större skillnad, men kungen kunde ändå inte låta bli att försöka förstå vad de dödligas tid innebar.
Skade bröt hans tankegång.
”Här. Ta … Vad heter ungen?” Hon räckte fram henne som en tröja hon samtidigt skulle avgöra huruvida den skulle klä kungen eller ej.
”Hoom …” svarade han. Namn, namn, namn, för mytologiska varelser var namnet detsamma som livet. Den dagen namnet var borta var även bortomvärldslingen borta. Kungen drog sig till minnes sin sedan länge försvunne bror Gurowitozer, dömd på förhand då han bara bekräftades av ett litet folk i Karpaterna. När han en orolig natt utlöste en lavin sveptes byn bort och ingen fanns längre kvar att minnas hans namn. De dödligas tid var på ett mycket mer praktiskt vis begränsad, oberoende av namn.
Som om Skade kunde läsa hans tankar bad han om ursäkt för att ha avvikit från ämnet.
”Det har jag glömt att fråga”, brummade han knappt hörbart genom den stela mustaschen. Han tog emot flickan och höll henne på armen, hon fann sig i det, tittade med sina stora, bruna ögon på gudinnans hjälm. Kungen satte fingret i magen på henne, en ofrivillig kittling, ett skratt undslapp henne.
”Vad heter du?” frågade han.
Hon satte i gengäld sitt finger i hans stora mage, petade lite i hopp om att kittla honom, men det varken kände eller förstod han genom de tjocka lagren kläder. Däremot kände han genast igen besvikelsen som drog en slöja över hennes ögon, ja, så många gånger hade han sett det att han omöjligt kunde ta miste. Hon sjönk tillbaka på hans arm, mumlade något ohörbart och klättrade målmedvetet mot hans ficka. Väl nere satte hon sig i en position väl anpassad för att sura.
Bore stannade, tittade på Skade och drog sedan försiktigt i fickans kant. Så väl förfaren i surandets ädla konst var hon att en underläpp syntes långt utanför mössans kant. Inte ens Bore var så tjockskallig att han inte förstod att han gjort något fel, problemet var bara att han inte förstod vad.
Han sträckte ner fingret i fickan och petade henne på nytt i magen och ett nytt skratt kom över hennes läppar. Den här gången fortsatte han att kittla tills hon kiknande ropade ”sluta!”
Eftersom samtycke var viktigt slutade han genast och fortsatte att gå. Skade verkade aktivt ointresserad men hajade ändå till när ett litet, men bestämt, ”igen!” steg ur fickan. Bore kittlade henne än en gång och skrattet fick natten att ljusna en smula trots bortomvärldslingarnas tricks. Det var … oväntat. Kungen fingrade oroligt på pulkans rester i bakfickan i brist på annat.
I fickan satt flickan och sken som en sol, bildligt, javisst, men kanske även bokstavligt. Det var något i situationen som oroade kungen mer än vad som var nyttigt, men han hann inte riktigt formulera en frågeställning innan svaret steg mot skyn som en nyårsraket.
”Jag heter Aurora.”
Vid horisonten bröt solens första strålar det kompakta mörkret. Ljusrosa, nästan omärkbart, inträdde en ny dag. Vanligtvis var det goda nyheter, men för Kung Bore och Skade innebar detta att deras mixtrande med tiden inte längre fungerade och istället för att vara två bortomvärldslingar med ett människobarn på halsen såg det ut som att de bar själva gryningen. Alla Bores tankar kring de dödligas framtid sågs nu i ett nytt ljus.
Å ena sidan var Aurora i alla avseenden ett barn i behov av skydd och värme. Å andra sidan bringade hon hopp. Kanske fanns det trots allt hopp.
Kapitel 8 (2020)
Den ljusrosa himlen övergick snart i klaraste blått när morgonsolen steg. Kung Bore var van, men Skade fick kisa sig genom det gnistrande vita. De förväntade gråtunga molnen stod ingenstans att finna, kanske var de kvar i Asgård där hon för bara kvällen innan vantrivts med ett stop mjöd breddfyllt och odrucket. Hon tittade på sitt solur, snidat ur valrossbetar och fullt funktionsdugligt dygnets alla timmar sedan en italiensk urmakare med krum rygg och god syn på 1600-talet försedde det med kugghjul. Inte nog med att det var morgon, den visade också att trion närmade sig vad som för bortomvärldslingar är att betrakta som en plats, kulmen av ett crescendo, mer än en tidpunkt.
Disablot. Lohri. Shab-e Yalda. Koliada. Dōngzhì. Saturnalia. Soyal. Julafton. Vintersolståndet, som av skrået utsetts till ISO-standard.
För många var det glada nyheter, men för Bore och Skade som förstod kraften i denna magiska tidpunkt kom det med ett visst mått av bekymmer. Dessa, i brist på bättre liknelser, luckor i tiden var opålitliga och instabila. Slöjan mellan världarna tunnare, bortomvärldslingarnas krafter vildare. Var detta för stort för kungen och jättinnan? Fanns det vad som krävdes inom deras uråldriga uppenbarelser? Det var en tanke som aldrig tidigare tänkts av sådana som dem.
I fickan rörde sig flickan och snart syntes hennes lilla ansikte över kanten. Hon tycktes inte lägga någon större notis varken vid datum eller solsken.
”Titta!” ropade hon istället med en upphetsning som bara kan ses av små barn.
Bore följde hennes vantklädda hand med blicken och högt över himlen såg han en släde dragen av en rad hornförsedda djur. Något rörde sig i ögonvrån, en av de gamla tidens tomtar tolkades av en hare i vinterskrud. Nissen gjorde hopp och tricks som Bore bara sett på sin solsemester.
Nya rop hördes ur fickan och överallt syntes bortomvärldslingar i fullt sjå med de sista förberedelserna. Bore såg med oro på myllret av liv. När hade han senast upplevt detta? Kan det ha varit när porten till jordens inre förseglades en gång för alla för snart fyrahundra år sedan? Kanske. Det hade varit ett himla ståhej, men på behörigt avstånd från människorna. Detta var något annat.
Nu blandades flickans rop med Skades bullriga skratt.
”Din avigstickade olle, det ser ut som du halsat lindormsgift!” sade jättinnan.
”Hoom …” svarade Bore karaktärsenligt.
”Du har varit borta från folk för länge.” Hennes ton var i sin tur mindre typisk. Nästan … ja, nästan vänskaplig. ”Det är så här det är.”
Hade Kung Bore, nordkalottens beskyddare, vinterns härskare, snöstormarnas tämjare, gått och blivit skygg? Han kunde inte tro det men det var så sällan han vistades bland folk på detta sätt. I en rörelse hjälpte han Aurora ner på marken. Det knirrade under vikingstövlarna.
”Pulkan!” sa hon uppfordrande och han sträckte sig efter den också. Det som tidigare sett ut som ett olyckligt tändstickspyssel förvandlades mellan tummen och pekfingret till den form pulkan haft innan kraschen.
”Hoom …” sa kungen och flickan i munnen på varandra. Storögda. I övrigt stumma.
”Hopp i”, sa Skade och tog snöret med det lilla handtaget i plast i sina jättehänder. Aurora följde order, eller hon satte först en tveksam fot i pulkan, sedan den andra. Skade motstod frestelsen att dra till, kunde inte föreställa sig den vrede kungen skulle släppa lös på henne om hon gjorde det. Flickan lutade sig bakåt, rumpan först, och liksom rullade mjuk ner i sätet. Hon knackade på relingen, först försiktigt sedan hårdare. Den höll. Det var inte en illusion, men var det magi? Skade började dra henne framåt.
Plötsligt slog det kungen att Aurora nog inte visste vem hon var. Inte på riktigt. Kanske var det bäst så. Fick hon vara bara Aurora ett tag till skulle det göra henne gott.
Promenaden fortsatte in mellan husen i en stad som nog var Staden de letat efter, vägarna har en tendens att bete sig så. Runt dem susade bilar och människor förbi, som ett töcken utan någonstans att fästa blicken. Bore visste att det var så det var i juletid för människorna, men också att trions plats i världen var under förhandling mellan större krafter än dem.
Stegen ledde in dem på en vändplan som fortsatte på en smal radhusväg. Till höger och vänster om dem växte tujahäckar som människorna klätt i ljus av alla de slag, blinkande, färgglada, vita, smakfulla, mindre så. Gruset på vägen skrapade lugnt mot undersidan mot pulkan. Med ett tungt stamp lade kungen ett packat täcke av snö ovanpå. Aurora klappade händerna förtjust, Skade tog det som ett tecken på att öka takten och med några långa kliv hade de lämnat Bore i ett moln av flingor.
Det fanns något nästan meditativt i att se dem falla. Bore hade aldrig lagt märke till det förut. Inte på detta sätt. Ingen vind, inget annat som störde, ändå vaggade de ner, ömsom hit, ömsom dit. En intrikat dans på väg mot marken, mjukt landande utan att göra ett spår på egen hand, allt tillsammans med andra flingor.
Mellan husen ekade Auroras lilla skratt och snart såg han ekipaget komma tillbaka runt ett hörn längre bort. Bore log, men blev avbruten av en liten nisse som stack ut sitt huvud ur skarven mellan hus och farstutrapp.
”Tysta! Det är för mycket att förbereda för att ni ska få störa mig ostört”, väste den.
Bore vinkade avfärdande mot den. Den ville nog ändå bara göra en markering för sin egen själsliga frids skull och vem var kungen att neka den detta? Han tänkte att om han någon gång skrev en bok med aforismer var det i denna insikt han skulle ta avstamp.
När Skade kom närmare låt hon andfådd. Hur långt hade hon sprungit? Hur snabbt? Inte viktigt, viktigare var att det i flickans blick fanns igenkänning.
”Hoom …”, började Kung Bore.
”Vad gammelfarfar blåskägg försöker säga”, förtydligade Skade utan att någon bett henne, ”är: var bor du?”
Aurora tittade på henne först, sedan på Bore. En nästan omärkbar nick och vanten igen, som en kompassnål mot något som sakta håller på att ta slut. Skade satte sig på huk framför flickan. Jättinnan tycktes krympa, anta en mer proportionerlig storlek för att prata förtroligt med ett barn, och sträckte fram handen.
”Något säger mig att det här inte är det sista vi ser av varandra, du lilla pjäxplös.”
Bore antog att Aurora varken var bekant med pjäxor eller plösar, men i den lilla flickans ansikte växte något som han bara kunde beskriva som beslutsamhet fram.
”Hem …”, sa hon och försökte imitera kungens tonfall.
Alla tre brast ut i ett förlösande skratt och de fortsatte vägen fram.
”Stopp”, sa barnet utanför en vit grind. Ett halvhjärtat försök att klä ett äppelträd i vinterljus vittnade om den moderna människans tidsbrist och/eller bristande estetik och/eller någon annan brist som bortomvärldslingarna omöjligt kunde föreställa sig. Flickan klev ur pulkan, tog plasthandtaget ur jättinnans hand och drog den uppför den oskottade gången. Hon vände sig om, vinkade när en tår rullade ner för hennes kinder. Kungen grät också, visste knappt varför, men det var ett ögonblick, fint och sorgligt på samma gång, fyllt av en massa saker han glömt bort att man kunde sakna.
Han tittade på Skade och hon såg på honom. Framför varandra stod de lika tydligt som förut, men för flickan tynade gestalterna sakta bort. Snart fanns inte ens skuggan kvar. Hon kunde inte veta att de stod kvar där, mitt på vägen, och betraktade henne. De varken visste var de skulle ge sig av eller hade hjärta att lämna henne utan att se till att hon kom in. När Aurora både plingat och knackat utan svar satte hon sig med ryggen mot dörren. Hon var trött, en trötthet som skulle svepa med sig detaljerna från den senaste tiden.
Kungen visste att han inte skulle glömma igen. Aldrig mer skulle han glömma om det stod i hans makt. Han skulle låta det snöa på generationerna som skulle komma och med lite tur och en god dos arbete skulle koldioxidhalterna i atmosfären inte motarbeta honom länge till.
En man och en kvinna kom gående vägen de kommit, ingen av dem hade vinterskor. De verkade oroliga, skyndade fram, utan att ta någon riktigt notis om snön. När de såg Aurora sittande vid dörren sprang dom fram och kastade sig på knä runt henne.
”Mamma! Pappa!” ropade flickan och lät sig omslutas av de vuxnas armar.
”Var har du varit? Vi har varit så oroliga!” sa de i munnen på varandra, välkoordinerat som om det var repliker ur en film. Med tummen försökte pappan gnugga bort lite chokladboll från mungipan.
Aurora tittade mot utrymmet där hon förut sett Bore och Skade. De stod fortfarande där, men det kunde hon inte veta. Ändå var det som om hon tog kraft därifrån.
”Hos kungen.”
Och … var det möjligt? Log hon mot Bore? Skulle hon minnas?
Innehåll
- Förord
- Kapitel 1 (2013) i vilket kung Bore får oväntat besök
- Kapitel 2 (2014) i vilket kung Bore tar ett viktigt beslut
- Kapitel 3 (2015) i vilket kungen och flickan ger sig av
- Kapitel 4 (2016) i vilket kungen orsakar både snö- och glädjeyra
- Kapitel 5 (2017) i vilket kungen och flickan får sällskap från norr
- Kapitel 6 (2018) i vilket flickans filmsmak vållar förvirring
- Kapitel 7 (2019) i vilket kungen får reda på flickans namn
- Kapitel 8 (2020) i vilket allting får sitt slut, eller?