Lisa Ridzén, inläst av Lennart Jähkel, omslag formgett av Sara R. Acedo
7 h 31 min. Bokförlaget Forum 2023 (2023)

Ålderdomen faller orättvist ut och för dem som inte nått den kommer den att vara en gåta som besvaras först när man är i den. Jag tog nyligen farväl av min mormor. Hon hann fylla 97 år och om något åldrades hon mycket under pandemin, men det var främst sista knappa halvåret då det var tydligt att hon hade orkat färdigt. Jag försökte förstå vad det var hon kände utifrån vad hon berättade, men det var inte enkelt. Med det i åtanke vill jag beskriva debutromanen Tranorna flyger söderut av Lisa Ridzén (f. 1988) som ett så gott svar som något.
     Romanens huvudperson heter Bo och bor på jämtländsk landsbygd. Han bor tillsammans med sin hund i huset som han en gång delade med sin fru Fredrika (som nu bor på demensboende) och tas om hand av hemtjänsten. Förhållandet med sonen Hans är svårt, sårigt, för män av Bos sort har aldrig tränat på att säga vad de känner, sällan fått höra vad andra män känner. Och snart kan det vara för sent. Enklare går det med barnbarnet Ellinor och bästa vännen Tage.
     Tranorna flyger söderut är skriven dels som Bos brev eller berättelse till Fredrika som aldrig kommer höra eller förstå dem igen, dels med anteckningar ur den loggbok hemtjänsten använder för att statusrapportera mellan varandra i. Under bokens tid blir Bo allt äldre, mycket snabbare än vad dagarna går, och Ridzén gestaltar ålderdom och åldrande på ett väldigt fint och subtilt vis, lämnar över till läsaren att förstå vad som händer och känna sin egen roll i förhållande till sig själv eller de äldre människor som finns i en närhet.
     Tranorna flyger söderut har mycket välförtjänt nominerats till årets bok. Den rör sig i samma härad som Folk som sår i snö (2023) och är likt den en mycket varm berättelse som jag tror kommer med igenkänning och kan skänka en del förståelse. Jag är glad att jag läste den och jag är glad att jag väntade till såret efter mormor läkt åtminstone lite.