Constance Debré, i översättning av Emma Majberger, inläst av Jenny Andreasson, omslag formgett av Sara R. Acedo
3 h 17 min. Bokförlaget Atlas 2023
I original på franska Love me tender (2020)
När någon skildras genomgå en livskris förklädd till frigörelse är det i regel en man det handlar om. Det är vårdnadstvister och eventuell frivolitet och inte sällan någon form av tragedi där fler än en person såras på ett livsavgörande vis. Det är en berättelse så vanlig att vi knappt höjer ögonbrynen, oavsett var den slutar. Franska Constance Debré (f. 1972) var juristen som lämnade make och barn för att leva med kvinnor, röka cigg och skriva böcker boende i en lägenhet enbart möblerad med en madrass på golvet. Detta skildrar hon i den autofiktiva romanen Love me tender.
Love me tender, som egentligen är andra delen i en trilogi, tar sin början när Debré till slut lämnar sin make Laurent för sitt nya liv. Hon tycks förstå att hon med detta även ger upp en bit av att ha sin åtta-årige son Paul i sitt liv, men ex-maken gör allt i sin makt för att sabotera hennes relation med sonen och synliggör på fler än ett sätt hur motarbetat man ännu blir som homosexuell kvinna i det franska samhället. Byråkratin och familjejuridiken går för trögt och tiden rinner iväg för Debré som, bortsett från att relationen till sonen hackas till spillror, mår rätt bra.
Får man sluta älska sitt barn, frågar hon inledningsvis, men sanningen i Love me tender är kanske snarare att hon måste för att inte förgås av allt som motarbetar henne. Med snudd på tillbakalutad distans ser hon sitt liv på håll, hur hon ligger runt (och trivs), hur hon tränar och blir bitigare, hur hon gör en omvänd bostadskarriär till dess att hon nog kanske eventuellt inte har någon fast adress alls. Jag är inte intresserad av att recensera hennes liv eller hennes val, jag kan bara konstatera att jag önskar att det hade varit lättare för henne (och dem omkring henne) så att en bok som Love me tender inte hade behövts.
Jag tror man kan förstå Debrés distans till sitt liv som en självbevarelsedrift och kanske mår man bättre av att fokusera på det som gör en gott, men som litteratur har jag lite svårt att engagera mig annat än på ett strukturellt plan kring sexismen, homofobin, klasshatet, och på ett personligt plan mot Laurent snarare än för någon av de övriga. Love me tender kräver kanske en läsare som vill borra sig djupare i personernas öden, men jag förmår mig inte riktigt utforska eländet.