Andrev Walden, inläst av Gerhard Hoberstorfer, omslag formgett av Sara R. Acedo
7 h 54 min. Bokförlaget Polaris 2023 (2023)
En gång hade jag sju pappor på sju år. Det här är berättelsen om de åren. Om något låter påhittat kan du vara säker på att det är sant.
Ja, det är ju också ett sätt att börja en bok på, en bok som är så fylld av sagans sken att man då och då, bara nästan, glömmer att det är någon form av autofiktion det rör sig om i Andrev Waldens (f. 1976) skönlitterära debut Jävla karlar. Den tar avstamp i ett bråk 1983 då det kommer fram att den pappa han betraktar som sin pappa, ”Växtmagikern”, inte är hans riktiga pappa utan att hans pappa är från ett annat land och finns där ute någonstans. Men i den bitvis eländiga sagovärld som är den unge Andrevs uppväxt är en pappa i det närmaste ett väsen, en magisk varelse vars närvaro aldrig går att lita på och vars nyckfullhet lika ofta, om inte oftare, leder en på stigar man helst inte vill trampa.
I sju kapitel berättar Walden således om papporna — ”Växtmagikern”, ”Prästen”, ”Mördaren” och ”Indianen” — samtidigt som han berättar sig egen historia, mammans och det ännu inte helt söndervittrade folkhemmet. På samma sätt som Mikael Yvesands 1990-talsnostalgiska roman Häng City (2022) talade till mig föreställer jag mig att den metaforrika och träffsäkra skildringen av andra hälften av 1980-talet måste träffa rätt i hjärtat på dem som är födda ett decennium tidigare. Kanske är Jävla karlar ännu bättre, för det finns här ett djup som låter flera skeenden ta plats samtidigt. Alla dessa jävla karlar …
För egen del blir Jävla karlar också en vandring över vältrampade marker, då Walden liksom jag själv bodde i Norrköping och Kolmården som liten. Alla platser, alla gatunamn och allt sitter (även om uppläsaren Gerhard Hoberstorfer, som i övrigt löser fantastiskt, felaktigt uttalar alla stavelser i ”Rådstugugatan” och betonar ”Strömsfors” fel), och jag myser på något konstigt vis. Det har väl med sagoanslaget att göra, antar jag. Den nakna och självutnämnande berättelsen skyls till viss del av både kapitelvinjetter och att berättarens nutid spränger genom sprickorna som maskrosor när en låt som skrevs mycket senare får vara soundtrack åt en episod. Distansen skulle kunnat vara avväpnande, men understryker i stället allvaret. Och jag, ja, jag är charmad från första meningen.