Astrid Billengren, inläst av Jessica Pellegrini, omslag formgett av Sara R. Acedo
10 h 19 min. Bokförlaget Forum 2024 (2024)
Med tanke på min historik (”Gångerna jag gråtit på toan var många, men oftast trodde jag att ingen såg”, 2024-02-02, och Om att låta trollet spricka i solen”, 2011-04-19) är det inte självklart att jag läser en bok som En av oss kommer dö ung av Astrid Billengren (f. 1982), en roman om att vara kvar med känslorna när en nära vän tar sitt liv. Jag vill därför inleda med att om du går i liknande tankar, eller är anhörig till någon som gör det, finns det stöd att få via vården, via Suicide Zero eller via Mind, exempelvis. Det är inget man ska bära ensam.
Och det är romanen En av oss kommer dö ung en mycket bra påminnelse om.
Matilda är mamma till ett barn med ett till på väg, hon är på språng i karriären och lever ett ganska vanligt familjeliv i en villaförort i Stockholm. Det är lite mycket nu, men så är det kanske alltid. När vännen Hedvig ringer och berättar att deras gemensamma vän Ellen hoppat från en balkong och dött vänds allt upp och ner. Matilda och Ellen var bästisar från lågstadiet, skapade sitt egna lilla utrymme där de kunde vara sig själva och utforska världen. Deras olika bakgrund var något bara då och då bekymrade den privilegierade Matilda. Nu är hon lämnad kvar med sorg, ilska och frågor som aldrig kommer att besvaras. Ändå drivs hon genom minnen och möten med en besatthet som går ut över allt som är kvar och allt som komma skall.
Billengren låter berättelsen flöda utifrån Matildas perspektiv, som en dialog med Ellen vars tystnad blir plågsamt uppenbar. De minnen som tidigare varit grumliga av barnets oskyldiga blick klarnar i sorgen och mötet med nya pusselbitar från dem som kände Ellen på andra vis. Att skuldbelägga sig själv och andra blir en ond spiral, i synnerhet när maktlösheten griper tag i Matilda. Vad hade hon kunnat göra? Vad borde hon ha sett? Vad fick Matilda att lämna henne, lämna dem alla?
En av oss kommer dö ung är smärtsam och tung, men inte bara. Billengren skriver om inte bara en vänskap utan många sammantvinnade, om band till familjemedlemmar som är tunnare än vad de först kan verka. Även om alla Matildas minnen har en sorgkant finns där också en barndomens frihet, en önskan om att få vara stor och den sköra vilsenheten när det visar sig att man kanske inte är eller någonsin blir så stor som man då tror. Det är en stark skönlitterär debut om ett svårt ämne som i mitt tycke balanseras väl.