Kristin Nord, inläst av Charlotta Jonsson, omslag formgett av Sara R. Acedo
7 h 41 min. Wahlström & Widstrand 2023 (2023)
Går det att skriva en alldeles utmärkt roman utan att överraska läsaren? Ja, kanske. Kristin Nords (f. 1977) debutroman Utanpåverket är en modern kvinnoskildring om, framförallt, en mor och en dotter som av många olika faktorer (samhället, tidsandan, tillfälligheter, gener) tilldelats väldigt olika lotter i livet.
Julia har inte lyckats stadga sig på något enda vis. Det finns kanske inget egenvärde i att stadga sig förvisso, men i förhållande till andra är det något som skaver. Eller ja, i förhållande till den rakt igenom lyckade storasystern Marie är det något som skaver. När deras mor Lilian dör, eller … låt oss tala klarspråk … super ihjäl sig tvingas systrarna finna varandra och söka efter sin mor i det som blev kvar. På så sätt rullas Lilians liv upp, som en bandagerulle som studsar fram på golvet ju mer man drar i den. Från ungdomens sökande till insikten att någon alltid kan se en och då är det bara utsidan som räknas. En klassresa där en fasad byts mot en annan, en väntan på ytterligare ett annat liv som aldrig kom.
Nord skriver fram de tre kvinnorna, Lilian, Julia och Marie, med varsamhet, olikheter och egenheter till trots. Dynamiken är ungefär densamma genom berättelsen, men bakgrunderna förklarar i någon mån hur det blev som det blev. Den tredje systern, den gruppboende Josefin ges kanske inte samma omsorg, blir för Julia mest en motpol gentemot Maries framgångar. Det är i relationen med Josefin Julia utan vidare kan sjunga med. Josefins agens, om man kan tala om en sådan, blir Julias. Hur som helst blir Utanpåverket inte den misär som en mindre skicklig författare hade halkat ner i. Balansen är god och såväl Lilians och Julias liv skrivs fram är det befriande osentimentalt.
Trots att Utanpåverket i stort är en mycket välskriven och underbyggd roman blir jag aldrig överraskad. Det är inte nödvändigtvis dåligt, man måste inte bli överraskad, men jag känner hela tiden att jag önskar att jag blev det. Lite som att lyssna på oerhört välproducerad musik, något jag kan välja och uppskatta, men som när lotten väl ska falla inte riktigt är en favorit. Titeln, anslaget och omslagets många läppstiftstreck är bra och för rätt läsare tror jag romanen kan göra intryck. För mig saknar den ett något jag inte riktigt kan identifiera, men det är väl kanske det som understryker att jag hade hoppats på en överraskning.