Katherine May
273 s. Rider Books 2020 (2020)
På svenska Övervintring, Yourlife Books (2022)
Så kom november, lika mörkt och fuktigt som vanligt, en d-vitaminlös ökenvandring som en föraning om allt det som komma skall. Mörkret, jag tycker inte om det. Det finns både regnställ och långkalsonger, det accepterar jag, men när mörkret kommer skulle jag föredra att gå i idé. Och det är lite det brittiska författaren Katherine May skriver om i Wintering, lika delar essä och biografi och framförallt ett sällskap i vintermörkret.
Det är inte orimligt, inser May, att även människor kan behöva anpassningar som följer årets cykler när i princip allt annat levande har någon form av process för att skydda sig när det blir kallt och komma igen när det blir varmt. Björnar går i ide, fåglar flyttar, träd fäller sina löv och drar ner saven i rötterna, ja, till och med på hundar och katter kan man se dem lägga på sig vinterpäls (som sedan, till allas förtret, ska fällas på våren). Uppenbarligen har vi människor byggt våra samhällen kring att allting bara ska pågå, att vi ska jobba lika hårt (kanske hårdare) vintertid som sommartid, att inte anpassa oss efter årets rytm, men någonstans och på något sätt måste människor ändå stå ut och det är där May lägger sitt fokus.
May växlar mellan processerna hon själv känner och ser omkring sig, i synnerhet med tanke på de faktiska omständigheterna omkring henne med sjuk make, son som vägrar gå till skolan samt hennes egen ohälsa, och en blick utåt. Hon besöker bastubadare i Finland, källbadare på Island, svenska kyrkans Luciafirande i London, vintersolståndsfirare vid Stonehenge och jagar norrsken i Tromsø, hela tiden med frågan: vad gör det här med mig? Med oss? Samtidigt ser hon på hur vintern hanterats historiskt och kulturellt, exempelvis att vi, för inte alltför länge sedan, verkar ha delat upp nattsömnen i två delar, med ett par timmar av att se om huset, småprata och allt vad man kan använda en vaken stund till. (Vilket får mina egna sömnproblem att träda fram i ett annat ljus. Kanske är det inte att jag vaknar och inte somnar om som är bekymret, utan att jag förväntas gå upp så tidigt för att behålla min inkomst.)
Wintering är en lugn och meditativ bok, inte så mycket en lösning som en tröst och en uppmaning att stanna upp och hitta strategier för att stå ut. Man kanske behöver förlåta sig för att man behöver sova mer och ändå orkar mindre än när ljuset är närvarande. Jag känner mig märkligt engagerad i boken, för egentligen är den ganska löst hållen, böljar fram och tillbaka på ett sätt som inte riktigt bidrar till ett sammanhang. Även om jag läste den snabbt tror jag att det är en bok som kan vinna ännu mer på att läsas långsamt, som en kamrat genom vintern.