Tänkt dig ett rum tre gånger fyra meter stort. På golvet ligger en huvudsakligen vit trasmatta med en stor blå romb på, fransarna är enkla. Väggarna är täckta med affischer med hockeyspelare, de flesta klädda i Detroit Red Wings rödvita dräkter. Under dem finns vita tapeter med små röda och blå märken i ett glest mönster, du ser inte mycket av dem, men de finns där. Rakt fram finns en säng med brun ram, hitom den ett lite för högt sängbord i mörkt trä med en gammal klockradio, den vita plasten gulnad. Siffrorna lyser grönt bredvid en blå bok, på framsidan står två flickor, en blond med rosa klänning och en svarthårig med grön. Mot gaveln på sängen står en mörkgrön byrå och ovanpå den en tjock-tv med kanalknappar med träfanér. Mitt emot byrån finns en vit bokhylla med slarvigt inställda böcker och bredvid den ett lika vitt skrivbord med en gammal dator på. Bakom finns ett stort fönster och ett smalt vädringsfönster med ett grönt myggnät i. Utanför hänger grenarna från ett sensommargrönt bigarråträd, mörkröda körsbär lyser, lockar skatorna dit. Till höger om dig står en trägul kontorsbänk, någon gång har det nog funnits en jalusi till underskåpet men det är borta nu, bara spåren är kvarlämnade. Ovanpå bänken står ett illa skött akvarium med några trötta scalarer i.
När du läser det här, ser du det då framför dig?
Jag har något som kallas afantasi (vilket jag skrivit om tidigare här: Att räkna får som metafor, 2021-03-20).
Det innebär att jag inte kan frammana bilder i mitt inre, inte visualisera vare sig framgångar eller misslyckanden. När jag läser ser jag bara texten framför mig och när jag dagdrömmer är det i ord. Jag ser helt enkelt inte det jag tänker på, ser inga minnen och när jag blundar ser jag bara en svärta som bryts av av gulaktiga mönster, orsakade av neuroner i länken mellan ögon och hjärna.
Statistiskt sett var ni mellan 85 och 99 %1 som såg mitt rum i villan i Kolmården där jag växte upp när ni läste beskrivningen ovan.
För mig är det inte så, men jag minns ändå varje del av rummet på ett sätt som gör att jag skulle kunna beskriva det i ännu mer detalj. Det strama snickeriet i sängbordet jag ärvde av min gammelmormor, 286an jag fick efter min storebror och som jag spelade Snake på, ådringen i byrån, klistermärkena på dörren till klädkammaren, ancistrus-malarna som bara växte och växte och var de enda som överlevde akvariet. Jag behöver inte titta ut genom fönstret för att se uppfarten (som egentligen var en nedfart till garaget), de svartbruna slipersmurarna som höll gräsmattan i schack och som jag upprepade gånger trillade ner från, plommonträdet som jag älskade att klättra i och pionplanteringen nedanför. Jag kan arbeta mig genom vår villa, rum för rum, minnas det mesta men utan att någonsin få se det igen.
Förr när någon sa att ”jag ser framför mig hur …” trodde jag att det bara var något de sa för att det var lättare att prata om deras tankar på det viset. Att det, visualisera, var något folk faktiskt gjorde föresvävade mig aldrig, i synnerhet eftersom vi så sällan pratar om hur vi tänker.
Jag minns gymnastiklektionerna i skolan. Vi hade idrottat och var trötta och svettiga, vi fick ta fram varsin madrass (i bästa fall, annars fick vi ligga direkt på det sträva gymnastiksalsgolven) och lägga oss. Läraren satte, med viss möda, igång en cd och vi beordrades att slappna av. ”Blunda”, hördes en röst ur högtalarna, ”tänk att du är på en äng”. Det gröna gräset, vinden och ljuset, en glittrande sjö, allt beskrevs i detalj men jag var kvar där på golvet. När jag tjuvkikade såg jag klasskamraterna intill, ofta i lugn och harmoni, men jag förstod inte hur. Det var omöjligt att ligga skönt, omöjligt att stanna i det svarta bakom mina ögonlock när adrenalinet från idrottandet fortfarande pumpade.
Samma sak när jag på gymnasiet hade en kurs i ”mental träning”. Inte för att jag lade ner någon större möda på tai chi eller yoga, men jag förstod åtminstone poängen, men när jag skulle visualisera mig som vinnare, först över mållinjen, högt över ribban, skott i krysset, då infann sig meningslösheten igen. Jag var tydligen ingen vinnare.
Jag var över 30 år innan jag förstod att min hjärna kanske inte är kopplad som de flesta andras och ytterligare några år innan jag tack vare termen afantasi fick ord för att beskriva hur jag upplever saker. Jag tror att en yngre Martin, på gymnastiksalsgolv eller på mental träning, hade varit behjälpt av att känna till det här, och kanske i ännu högre grad den yngre Martins lärare.
När jag försöker förklara hur jag tänker, hur det faktiska tänkandet i min hjärna ter sig, blir det tydligt hur svårt det är att kliva in i någon annans upplevelse, eller kliva ur min egen.
Jag tänker i ord, men skulle inte kalla det en inre röst. Den inre rösten kommer bara till mig när jag fördjupar mig i mina tankar eller försöker formulera mig (som, till exempel, när jag skriver). Nej, mitt vardagstänkande, om jag får uttrycka mig så, är mer som ett nätverk där tankarna krokar i varandra, ger mig en känsla av var i väven jag befinner mig och hur det omkring mig förhåller sig till vartannat. Som ett inre wikipedia med hyperlänkar som ibland för mig rätt och ibland tar med mig på alldeles knasiga associationskedjor (vilka ofta framstår som tydliga i efterhand2). Jag tror mig vara en aktiv tänkare (utan värdering i sig) och är sällan osäker på varför jag tänker som jag gör.
Jag har hittills bara kommit på en liknelse för mitt tänkande som håller något sånär, men även den är en smula exkluderande: Jag har inte absolut gehör, men jag föreställer mig att det är en liknande känsla av hur tonerna förhåller sig till varandra som låter min hjärna sortera tankar, information och minnen.
Det finns också en förhållandevis lång lista på saker jag tycker borde vara svåra om man inte kan visualisera, men som jag tycker mig ha enkelt för:
- Jag har bra lokalsinne, kan härleda kartor till verkligheten och känner igen mig på platser jag varit på även om lång tid gått.
- Jag har bra ansiktsminne, jag känner ofta igen personer och har sällan problem att placera i vilket sammanhang.
- Jag minns var jag har sett en sak, så när min fru frågar mig var hon gjort av sin telefon kan jag med hög precision berätta var den är.
- Jag minns detaljer (inte alla och alltid dock) från platser jag har varit på, som i exemplet från mitt barnrum, och kan återge dem bra.
- Jag har lätt att urskilja något ur en mängd, exempelvis en bokrygg som måste letas rätt på i en hylla.
- Jag har bra ögonmått och kan föreställa mig (utan att visualisera) ungefär hur ett rum ska se ut innan det är möblerat, eller vad som får plats var i ett flyttlass.
- I tester där man mentalt ska vrida och vända på figurer brukar jag ha lätt att se vilken som passar.
Jag begriper inte själv hur dessa saker kan vara sådant som alls fungerar för mig utan en inre blick3 och forskningen, som ännu inte är särskilt långt gången om jag förstår det rätt, verkar ha funnit någon form av korrelation mellan afantasi och, exempelvis, dåligt ansiktsminne.
Min vardag påverkas inte nämnvärt av min afantasi, det är inte synd om mig och tillståndet är att betrakta som en variation snarare än en nedsättning. Men det händer att jag känner sorg ändå. Mina minnen av händelser, mitt episodiska minne, är svaga. Inte så konstigt, kanske, för det är inte så min hjärna bearbetar minnen. Jag minns vagt första gången jag pussade en flicka jag var förälskad i, men kommer ihåg precis vilken grön nyans tapeterna i rummet hade, snedtakets lutning och tavlorna på väggen i ett rum jag kanske inte var i mer än några enstaka gånger för nästan 30 år sedan.
Jag kan heller inte blunda och se mina barn framför mig, inte min fru eller mina föräldrar heller, men kan både känna igen dem och beskriva dem, kanske på ett sätt som gör att du som kan visualisera skulle få en relativt komplett bild av dem.
Och mina döda släktingar kan jag bara se på kort.
När min bror som jag fick ärva 286an av för en herrans massa år sedan låg sövd på intensiven strax innan han dog i av följderna av diabetes, trodde jag aldrig att jag skulle kunna skaka av mig känslan. En kropp utan liv eller livslust, sjukgymnasten som förde benen, ett i taget, fram och tillbaka för att hålla igång blodcirkulationen, maskinerna som pep. Det var ett minne för livet, en händelse av potentiellt kataklysmisk proportion, starkt nog att etsa sig fast på mina hornhinnor. Det var menat att vara en del av mig, men med tiden är det ett minne i ord, distanserat, något jag bär med mig men som inte drabbar mig på samma hjärtkrossande vis som jag hade trott och kanske förväntat mig.
Vilka minnen kommer jag på samma sätt att arkivera? Mina barn födslar? Mitt bröllop? Framgångar och misslyckanden i ett kartotek av beskrivningar som aldrig kommer att återupplevas via minnets inre teater. Det finns en smärtpunkt här, något som gör det lätt för mig att förbanna min variation för att en naturlig del av livet, minnena, är förpassade till avbytarbänken när jag ska finna gränserna för min existens.
Att afantasin påverkar hur jag uppfattar min omvärld är självklart, även om det inte alltid varit det för mig. Jag har inte förstått skillnaden och gjorde tidigare misstaget att tro att alla är som jag. Det är lätt hänt, för hur skulle jag kunna veta något annat? På samma sätt har jag svårt att lägga någon större skuld på ovetande lärare som inte accepterade att visualisering och avslappning var svårt för mig, ja, omöjligt.
Jag vill berätta om min afantasi för att jag är övertygad om att ju mer vi förstår om hur vi upplever våra egna tankar, desto lättare har vi att förstå både oss själva och varandra. Vi är inte kopplade likadant och jag tror att det är en bra sak, bara vi ser till att lära oss om olikheterna.
Läs fortsättningen, ”En afantastikers bekännelse. Del 2”, om hur afantasi påverkar tre av mina största intressen: läsning, skrivande och rollspel.