Elisabeth Åsbrink, inläst av författaren själv
8 h 44 min. Bokförlaget Polaris 2020 (2020)
Tre kvinnor, tre generationer, tre liv som färgats av sina familjer och samhället de levt i. När journalisten och författaren Elisabeth Åsbrink (f. 1965) romandebuterar med Övergivenheten är det med en berättelse som tar avstamp i hennes egen historia.
Rita är en av alla de brittiska kvinnor som blev kvar, de som efter första världskriget hade mycket skrala möjligheter att hitta en man att stadga sig med för att så, så många män dött på slagfälten i Europa. Och fast hon inte dansar träffar hon Vidal som heller inte dansar på ett danspalats och tycke uppstår. Tycke nog att ett barn blir till, men inte tycke nog för att Vidal ska våga trotsa sin sefardiska härkomst och välja Rita på riktigt.
Dottern Sally föds, växer upp, blir sviken och flyr till Sverige under kontrollerade former. Mammans flathet, pappans flathet, utanförskapet som rinner i hennes judiska ådror, allt gör att hon vill ta avstånd från sin familj, sitt förflutna, bara hon slipper förknippas med det hon flytt från. Hon träffar en ungersk man och tycke uppstår, tycke nog att ett barn blir till.
Katherine famlar. Hennes mamma Sally har städat så bra bland spåren att Katherine finner sig rotlös och historielös. Det finns massor, massor att förstå och ta hänsyn till, men inget inom räckhåll. Hon söker i London, hon söker i Thessaloniki och i Stockholm och följer judarnas historia tillbaka till fördrivningarna på 1300- och 1400-talen.
Jag vet inte om det beror att jag lyssnat på författarinläsningarna av både Övergivenheten och hennes tidigare böcker Orden som formade Sverige (2018) och 1947 (2016) men det finns en omisskännlig ton, låt oss kalla det hennes journalistiska gestaltning, som färgar böckerna vare sig det handlar om fakta eller fiktion. Gränsen är i allmänhet luddig. Med Åsbrink som ledsagare rullas alla in i historiens nät. Hon riktar lampan mot processerna i världen och dess konsekvenser i stort som smått. Jag gillar hennes berättande, det svävande och kontextualiserande från hennes tidigare böcker och i Övergivenheten gifter det sig fint med historien om de tre kvinnorna och deras respektive övergivenhet.