Karin Tidbeck, i översättning av Andreas Vesterlund, inläst av Torgny Lindgren, omslag formgett av Sara R. Acedo
6 h 25 min. Volante 2023
I original på engelska The Memory Theater (2021)
När Karin Tidbeck (f. 1977) inte kände att hen fick någon vidare läsekrets i Sverige översatte hen sina böcker och sökte en engelsk publik. Det var ett lyckat drag. Nu beskrivs hen som en av de skarpaste nya rösterna inom fantasy och science fiction och det var väl ungefär vad som krävdes för att hens böcker skulle hitta tillbaka till hemlandet. Nu, i svensk översättning, finns Minnesteatern. 1
I en trädgård någonstans bortom världen spelas samma festkväll upp, tiden står still natt efter natt, där herrefolket förlustar sig och deras tjänare får plikta med sitt liv efter adelns nycker. När en av av dem önskar sig ett barn föds Dora ur marken, men hon blir aldrig en av dem. I stället blir hon vän, ja som bror och syster, med en av de unga tjänarna som givits namnet Tistel med vilken hon till slut lyckas fly. Samtidigt (för allt sker samtidigt) hittar Augusta Prima, möjligen en av de brutalaste ur herrefolket, ett fickur, men med tiden bannlyst är en klocka en revolutionär tanke och Augusta blir förvisad från trädgården. Alla tre hamnar de i ett Sverige under Andra världskriget vilket inte gör deras respektive sökanden, Tistel efter sitt riktiga namn och Augusta efter en väg tillbaka, lättare.
Historien i Minnesteatern är att jämföra med ungdomsböcker i samma eller närliggande genrer. Två unga hjältar behöver övervinna sina egna rädslor och svagheter i kampen mot en mycket tydlig fiende. Den fungerar bra som motor men där hade jag kanske önskat något med mer krut i för att bättre matcha det i romanen som jag verkligen gillar skarpt.
Minnesteatern kan beskrivas som portalfantasy, massor av världar hänger samman i en mittpunkt där trafikledarna klickar fram sina vägbeskrivningar till dem som söker resa mellan dem. Å ena sidan finns älvornas trädgård i vilken romanen tar sin början, å andra sidan finns Sverige på 1940-talet men med trolldom, å tredje sidan finns alla möjliga och omöjliga platser och varelser vilka knappt låter sig beskrivas med ord. Om det i Catherynne M. Valentes roman Space Opera (2018) blev för mycket av det konstiga staplat på vartannat bjuder Tidbeck in till en fantastisk men avgränsad del av något mycket större. Jag tror också att en del av Tidbecks internationella framgång ligger i hur hen behandlar det fantastiska i förhållande till svensk folktro (på samma sätt som tv-spelen Brothers (2013) och Unravel (2016)), att hen inte skriver ur en standardfantasymall utan öser ur en folksjäl som sedan kryddas med mer eller mindre originella inslag.
Avslutningsvis hade jag önskat mig mer av berättelsen, men det jag saknar där tar Tidbeck igen med stämning och visioner. Här finns ett multiversum som kan befolka många fler historier.