Mercè Rodoreda, i översättning av Ellinor Broman, omslag formgett av Sara R. Acedo
212 s. Norstedts 2021
I original på katalanska La mort i la primavera (1986)
Författaren Mercè Rodoreda (1908–1983) räknas bland de mest framstående katalanska författarna och liksom många intellektuella eller politiska personer behövde hon fly landet när fascistdiktatorn Franco tog makten i Spanien. Även om produktionen blev lidande skrev hon flera prisbelönta och hyllade katalanska böcker från sin exil i Frankrike. Döden och våren utgavs postumt och ofärdig och är en brutal och emellanåt förtjustande berättelse om en by vars moraliska grund är så lös att männen i byn måste simma ner i floden som löper under den och kontrollera så att stenarna ligger fast, i annat fall riskerar byn att rasa samman.
På en klippa ovanför byn bor en herreman vars godtycke saknar motstycke, och de som har olyckan att dö i byn begravs i träd med struparna fyllda med cement (för att inte själarna ska fly). I centrum för detta står en fjortonårig pojke som försöker navigera i det samhälle som gör sitt bästa för att nöta ned människorna i det, inte minst pojken. Han tvingas först att bli lärling hos smeden, sedan hjälpreda hos herremannen, samtidigt som han lever något typ av samliv med sin styvmor som också är änka efter hans far. Det är en vindlande berättelse och eftersom Rodoredas prosa på samma gång är fylld av psykologiskt djup och konkret barbari tappar jag, då och då, berättelsen ur sikte. I början är det inget större bekymmer, men allt eftersom jag letar mig in i de ofärdiga delarna av boken (del tre och framåt) får jag svårare.
Men det är ändå något med Döden och våren som kittlar (och som får mig att innerligt önska att den hade blivit klar). Även om Rodoreda går i samma dystopiska spår som Karin Boye i Kallocain (1940) eller George Orwell i 1984 (1949) blickar hon i stället mot en tidlös, stillastående värld som oftare för mina tankar till medeltid än framtid. Lägg där till ett latinskt drag som blandar kärv realism med magiska element och vi får något verkligt egenartat.
Jag fascineras och hänförs av Rodoreda och Döden och våren, men jag tycker också att man märker att den är ofärdig och oslipad. Den lovar mycket som jag inte riktigt upplever att den håller, men det är heller inte så konstigt. Som läsare bör man nog helt enkelt vara beredd på och ansvara för att man läser den för vad den är, då kommer den till sin rätt, och för egen del blir jag nyfiken på att läsa böckerna som blev klara.