I dagarna berättades det om att Konstfack anlitat en jurist för att se över den konst eleverna skapar. Främsta orsaken var förmodligen de ”skandaler” som inträffade i vintras (och som jag skrev om i den fria konsten) och på Newsmill skanderas det – rätt tramsigt – i en artikel av Mathias Sundin att ”Vi på Facebook vann mot Konstfack”. Återigen blandas konst och juridik (eller om man så vill: moral) ihop och ställs i motsatsposition. Jag förstår inte var denna felaktiga bild av situationen kommer ifrån, men om 4000 på Facebook tycker så måste det nog vara sant. Eller?
Problemet med hela diskussionen är just bristen på förståelse parterna emellan. Konsten som diskuterades i vintras var av tvivelaktig moralisk karaktär, kan man nog lugnt säga, men det gör det varken mindre konstartat eller mindre värt. Tvärtom, kan man nog säga med historien i ryggen. Juridiken ska inte få stå i vägen för skapandet, däremot kan en konsekvens av skapandet mycket väl vara berättigat att straffa enligt lag (om man nu tar NUG som ett exempel). Det är klart som fan att folk ska ta konsekvenserna av vad de gör (och de flesta är medvetna om sina val och väljer de att ändå gå vidare är det upp till dem).
Jag tror Anna Odell träffar mitt i prick i sin Newsmillartikel där hon skriver:
Men så tror jag heller inte att den nya juridiska instansen egentligen är en fråga om att skydda skolan från kriminella konstnärer. […] Jag ser den också som ett barn av sin tid. Alliansens motsägelsefulla politik som med kluven tunga predikar hårdare bestraffningar och individens frihet, parad med lågkonjunktur, sätter igång en rad kontrollmekanismer.
Idag vinner den som är mest populist. Folk tror sig kunna skapa folkrörelser på Facebook (det finns grupper med betydligt fler än 4000 personer som kämpar för viktiga frågor som att person X ska tatuera Y på kroppsdel Z eller att person X ska byta namn till Pikachu eller liknande) och när folk tror på att Facebookgrupper spelar någon roll (det finns väl ingen annanstans man så lättvindigt kan sluta sig till grupper) blir det såhär och man kan komma undan med att prata om individers frihet och kontroll i samma andetag. Om konsten ska vara en kraft att räkna med var det nu, i det här läget, Konstfack skulle ha fortsatt som tidigare. Annars blir den närmsta konsten vi får kakburkslocken med Carl Larsson-motiv.
Helt rätt det där med förståelsen. Påminner en hel del om fildelningsdebatten där bägge sidor mekaniskt upprepar sina argument utan att ens försöka lyssna på ”motståndarna”. Ett problem för konstnärerna (jag är själv halvavsomnad sådan, jobbar nu som fotograf) är samma som det alltid varit. Konstnärer känner och umgås med konstnärer och andra kulturmänniskor. Sedan argumenterar vi i våra egna forum och slår in öppna dörrar. Se bara på senaste numret av KRO tidningen…
En annan parallell är invandrarpolitiken. Hur många med åsikter har faktiskt några invandrare i bekantskapskretsen?
Själv jobbar jag på ett företag där de flesta är civilingengörer. Har man först gått en svår och lång gymnasieutbildning och därefter 4 år på KTH så lever man i en helt annan värld än en person som gått på Konstfack eller Mejan. En tekniker är helt enkelt inte imponerad av en konstnär. Precis lika lite som en konstnär är imponerad av en tekniker. Bägge tycker deras område är det viktigaste och deras utbildning den mest krävande.
Dock misstänker jag tyvärr att problemet är störst för konstnärerna. Jag vet av egen erfarenhet att man kan driva iväg ganska långt från IRL om man tillhör en så pass sluten grupp.
Så problemet kvarstår. Förståelse, prata med varandra, forum, mötesplatser och framför allt – inte sluta sig samman i elitism och ovilja att släppa in andra med andra åsikter (varför ska jag lyssna på någon som ändå inte fattar att JAG har rätt).
kanske har det blivit bättre nu med bloggar som denna…
/Ingemar Edfalk
PS. Följ utveklingen i bild på http://bildburen.blogspot.com/ DS.
Det är alltid så, av någon anledning. Man ser hellre skillnader än likheter och fördömer hellre än förstår. Och det är varken unikt för konstdebaclet eller för fildelningsfrågan utan grunden till alla konflikter och när man tänker på det inser man hur onödigt det egentligen är.