2018 släppte jag diktsamlingen Juice med poesi skapad av en artificiell intelligens. Detta är efterordet till boken.
Skrattspegeln
Varför denna besatthet av juice? Och finns det för mycket glädje?
Jag läser dikterna i den här samlingen och känner mig å ena sidan road, underhållen på ett ganska hjärtligt vis, som om någon närstående skämtar med mig på min bekostnad. Det är okej. Vi älskar varandra ändå. Emellanåt skrattar jag högt och ibland känns det snarare som om jag utsatts för ett pappaskämt, pannan vilande i min handflata.
Samtidigt är allting för mig främliggjort. Perspektiven vridna. Jag är råmaterialet och källan till varje ord men det var inte så här jag använde dem. Jag är lerklumpen någon annan drejar med, smält tenn som ska gjutas, färgklickarna på en palett. Jag är språk och jag är tanke, men det är inte mig själv jag läser. Det är en skrattspegel jag ser.
Att släppa kontrollen
Runt 2013 lanserades en Facebook-app, What Would I Say?, vilken laddade in användarens inlägg och kommentarer och ur dem producerade nya texter. Resultaten var ofta obegripliga, emellanåt knasiga och alltid oerhört fascinerande.
Och där satt jag och genererade statusar, och genererade statusar, och genererade statusar, och genererade en generande mängd statusar som framför mina ögon förvandlades till något som snarast kunde liknas vid poesi. Förvridna bilder, oväntade vändningar, språkliga frivoliteter.
Jag började spara de bästa resultaten i en textfil som växte i oroväckande takt. De kanske kunde komma till användning någon gång, tänkte jag, men snart föll det i glömska. Till en dag då en app fick göra konst av ett ganska dassigt foto på en damm i Linköping och en tänkt framsida till den här samlingen blottlades (sedan blev det en annan framsida, även om samma app, Prisma, användes även till den). Jag tog fram det samlade materialet, försökte generera några fler och skred till verket.
Denna samling är ett urval gjort av mig. Orden, ordföljden, kommatering, grammatik är skapat av en artificiell intelligens. De mest diktlika, någorlunda begripliga och i mitt tycke roligaste fick sedan hamna innanför dessa pärmar. Radbrytning och layout är gjord av mig. Att säga att det här är helt skapat av en dator är med andra ord svårt, jag vet inte ens hur det skulle gå till att göra en sådan bok.
Var går gränsen mellan människa och maskin? Hade jag släppt kontrollen helt hade resultatet blivit ett annat och det urval som här finns hade drunknat i en sjö av rappakalja. Facebook-appen var heller inte gjort för att skapa konst. Den skrevs som en kul grej under en helg av sju Princeton-studenter och en Yorkipoo vid namn Baxter.
Juice, juice, juice
Under arbetet med den här boken har jag försökt vaska fram fler dikter men det verkar som att appen gått sönder och stannat tiden för mig. I internet-tid är fyra-fem år lång tid och det finns inget konstigt i att det inte längre fungerar optimalt. Det räcker att Facebook ändrar något i sin kod så blir en icke-underhållen app ur funktion.
Omständigheterna skapar en tidsficka i mitt medvetande, i min onlinenärvaro. Jag kan härleda vissa av orden till väldigt specifika tillfällen, bilder, inlägg och när jag nu undersöker textsnuttarnas ursprung är många av dem centrerade runt ett fåtal bilder eller inlägg runt 2011-2014. Urvalet begränsas, på gott och ont, och när jag försöker starta om och nollställa blir resultaten samma. Juice, juice, juice, jag är så glad att jag är så glad.
Vad studenterna gjorde var att skapa en bot som med informationen från Facebook producerade en Markovkedja, först beskriven av den ryske matematikern Andrej Markov 1906 som ett sätt att beskriva sannolikheter, vilken sedan kan visa på en följd av händelser. Dessa blev sedan inläggen eller, i det här fallet, dikterna.
Nu är jag inte matematiker och räknar inte med att särskilt många av er läsare är det heller, men jag tänkte ändå försöka att enkelt, mycket enkelt, förklara vad en Markovkedja är. Till en början, Markovkedjan är inte resultatet utan ritningen.
Först behövs data. Den kommer från Facebook-inläggen och är all den text boten klarar av att hantera. Utifrån dessa skapas ett schema över sannolikheten att ett visst ord följer på ett annat. I meningen ”Juice är gott” inleder ”Juice” 100 % av gångerna och följs av ”är” 100 % av gångerna. ”Är” följs av ”gott” 100 % av gångerna och inget ord följer ”gott” 100 % av gångerna. När texterna som hanteras är fler blir sannolikheterna mer komplicerade.
Om datan med ”Juice är gott” skulle kompletteras med meningen ”Jag är glad” skulle både ”Juice” och ”Jag” följas av ”är” 100 % av gångerna, men ”är” skulle följas av ”gott” 50 % av gångerna och ”glad” 50 % av gångerna. Ju fler meningar, desto större blir Markovkedjan, det vill säga schemat.
I vårt fall är datan åratal av Facebook-inlägg och en fullständig beskrivning av alla sannolikheter och möjliga kombinationer mer omfattande än vad vi behöver hantera här, men principen är förhoppningsvis tydlig.
När boten sedan ska producera nya meningar slumpas första ordet fram. För att fortsätta vårt exempel: ”Juice” eller ”Jag” inleder meningen, båda dessa följs alltid av ”är”, men ”är” kan följas av både ”gott” och ”glad”. De möjliga utfallen är alltså:
”Juice är gott”
”Jag är glad”
”Juice är glad”
”Jag är gott”
I resultaten tas ingen hänsyn till något annat än det framförvarande ordet vilket skapar grammatikfel och egendomlig ordföljd (som synes). Än värre blir det när mängden data blir större och innehållet mer blandat som i dikterna i den här samlingen.
Jag önskar att appen hade kunnat hantera all den textmängd jag skapat, vilka visdomar och metaforer hade inte kunnat uppstå ur den nära nog obegränsade smörja jag delat med mig av till vänner och bekanta? Samtidigt finns det något typiskt i att det slutat fungera och strypt tillgången på material. Det ringar in mitt projekt, bokens dikter, på ett sätt. Ger det en någorlunda naturlig avslutning. Jaget i dikterna, det jag som inte är jag, har tagit slut.
Men är det poesi?
Min inställning till projektet är ambivalent. Länge funderade jag på om jag skulle strunta i det helt. Kan jag stå för det här? Hur förändras min relation till poesi, riktig poesi, av att den här smörjan kläs i lyrisk dräkt?
Att säga att jag gillar poesi är för all del samma sak som att säga att jag gillar mat. Det är för brett, för vagt, men som koncept gillar jag poesi mer än vad jag gillar mat. Vissa dikter har jag läst med stor behållning, men lyriken är ett stort landskap och hur jag än vandrar kommer jag inte kunna se allt. Jag respekterar en välformulerad dikt och uppskattar den skicklighet och det hantverk med vilket den skapas.
Dikterna i denna samling är i det avseendet inte skapade och kan enbart beskrivas som dikter utifrån det sammanhang jag placerar dem i och ur det perspektiv du som läsare betraktar dem. Allt som diskuteras som konst, pissoarer och klarblå dukar, är konst. Kanske gäller det även poesi?
Liksom inom konsten måste det gå att diskutera bra och dålig poesi. Bara för att en text är skriven som eller läses som en dikt är det inte nödvändigtvis bra. Många av dikterna appen skapat till den här samlingen är inget vidare, men ändå finns det de som skulle kunna, i ett annat sammanhang, låt oss säga, klara Turing-testet. Samtidigt vet jag att jag i mitt utforskande av poesins värld stött på dikter som varit mig betydligt mer främmande, intellektuellt och emotionellt, än många av de dikter som återfinns här. Vissa till och med oläsbara.
Jag tycker att diskussionen, åtminstone i det här fallet, blir mer spännande om premissen är känd, uppsåtet ärligt, och vill därför att sammanhanget ska vara tydligt.
Idéer uppstår inte i ett vakuum
Jag vill på intet sätt låta påskina att idén eller utförandet här är unikt. Datorskapad poesi i synnerhet och datorskapad kultur i allmänhet har gjorts i många tappningar tidigare och resultaten blir allt mer läsbara. Datorer skapar bilder utifrån hjärnaktiviteter, referat behöver ingen människohand, filmer med människor som säger saker de absolut inte sagt är bara några klick bort. Data och algoritmer blir allt bättre och bra mycket bättre dikter än de som finns i den här samlingen kan kanske bli vardagsmat.
Webbplatsen Bot or not (botpoet.com) låter besökaren läsa ett textstycke och sedan ska hen avgöra om det är en bot eller en poet som skrivit det. Och det är förvånansvärt klurigt. Visst, det finns ledtrådar till svaret och läser man nära går det i många fall att gissa åt rätt håll. Metoden har sina begränsningar, den artificiella intelligensen är ännu inte särskilt estetisk.
De kanadensiska poeterna Bill Kennedy och Darren Wershler har i flera projekt utforskat hur webben kan fungera som poetiskt material. I Status Update samlade de in inlägg från sociala medier och tillskrev dem till kända poeter, i The Apostrophe Engine (som även blev en bok) utgick de från en dikt Kennedy skrev 1993 och lät sedan botar rota runt på internet efter rader som följde ett visst mönster för att sedan skapa en ny lång dikt. Varje rad var klickbar och skapade en ny dikt, och en ny dikt, och en ny dikt.
Det rimmar väl med tanken på att informationssamhället urholkas så att informationen försvinner, orden finns kvar. En stadig ström av ord, ord, ord. Många människor är kreativa med den äran men flertalet är, trots skapandet som ständigt pågår, inte det och har inte heller ambitionen att vara det, åtminstone inte i varje tänkbart sammanhang.
När jag skrev om besöket på Grenna museum (som i dikten stavas med ä) eller när jag satt i Aguas Calientes och åt pizza var det knappast menat att bli litteratur. Ändå är det här vi är, även om valet just denna gång var mitt.
Nya varianter uppstår med jämna mellanrum, olika infallsvinklar undersöks. Det är en spännande utveckling som vi ännu inte är nära att se slutet på. Jag är själv inte säker på var jag står eller vad tycker, men idag tror och tänker jag ändå att det någonstans måste finnas avsikt och självmedvetenhet för att något ska bli konst, litteratur eller kultur.
Fråga mig igen om några år så har jag kanske ändrat mig.
Känslan, åh känslan
Många av dikterna på svenska har karaktären av poesi framförallt av en slump och lite för att det är så de råkar presenteras här. Däremot tycks de dikter som är skrivna på engelska i högre utsträckning se ut som poesi. Varför?
Jag gillar citat. Jag gillar, kanske framförallt, att citera. Åtminstone gjorde jag det på den tiden materialet vaskades fram. Många av dessa är på engelska (bara delvis för att jag på den tiden levde i villfarelsen att engelska är ett tuffare språk än svenska). Det innebär att det framförallt är låttexter, dikter och rader ur filmer, tv-serier eller datorspel som är sammanslagna. Remixat, om man så vill.
I dessa var avsikten redan klar, sammanhanget kulturellt. Inom genren låttexter skiljer sig uttrycken kanske inte så mycket att det är helt främmande att slå ihop två olika låtar till en. Det verkar, som jag ser det, bidra till en tydligare logik och därmed större läsbarhet. Bland de engelska dikterna finns några riktigt bra, men där är också min del mycket, mycket mindre.
Mot dikten och vidare
Det har varit roligt att arbeta med de här texterna. De är galet, absurt, personligt, främmande och ett kapitel som på sitt sätt avslutas.
Det av datorer skapade kommer allt mer, är redan här och snart efter att den här texten publicerats kommer den att vara obsolet, så snabbt går utvecklingen. Men kanske finns det något värde i att göra beständigt det som är flyktigt, att stanna upp och se efter var vi står nu, 2018.