Den fria konsten

Jag tar bladet från munnen. Jag har upprörts och förfasats över hur debatten om konsten sett ut, utan att kunna eller vilja formulera det i ord. Nu när jag väl gör det är det med trevande steg långt efter att den värsta debatten blåst över – för den här gången. Innan jag inleder måste jag klargöra ett par saker: 1. ordet konst är värdeneutralt och 2. det här är inte ett villkorslöst försvar av konsten, det är upp till bevis att förtroendet förvaltas väl.

Ingen har väl lyckats undgå de två uppmärksammade konstnärerna Anna Odell och NUG som på sitt sätt försökt skapa varsitt konstverk som, orättvist eller ej, fått massiv kritik. De två fallen skiljer sig från varandra på ett par basala sätt och det är därför inte helt enkelt att prata om dem tillsammans. Det ena är resultatet av ett brott, det andra inte. Det ena gjordes under överseende av Konstfack, det andra inte. Det är en problematik man bör ha i åtanke.

Anna Odell låtsades vara mentalsjuk som en del av hennes examensarbete på Konstfack. Hon uppvisade ett självdestruktivt beteende och hon blev, efter att förbipasserande larmat polisen, omhändertagen och förd till psykakuten för behandling. Man kan tycka vad man vill om handlingen i sig, och få – inte ens jag – skulle kalla det helt moraliskt försvarbart. Det är dock helt omöjligt att uttala sig om det konstnärliga värdet i och med att det ännu inte finns något konstverk att uttala sig om. Det är inte färdigt. Hon säger sig vilja visa upp lite av den slutna värld psykiatrin är, något som verkligen kan behövas. Hade Janne Josefsson gjort samma sak hade han blivit fortsatt hyllad som en sann grävande journalist. Det ska bli intressant att se resultatet, kanske revolutionerar det psykiatrin och då tror jag få klagar, kanske blir det bara pannkaka och då är det fritt fram att kritisera det på konstnärliga grunder.

Angående NUGs graffitifilm har diskussionen främst kommit att handla om den skadegörelse som filmen visar. Han spraymålar en tunnelbanevagn, hoppar ut genom en ruta och fortsätter att spraya på väggen på stationen. Detta är i sig en brottslig handling vilket han givetvis ska ta konsekvenserna av. Brottslighet och konst behöver inte ta ut varandra, men ändå förbises den kraftfulla och drömlika scenen som utspelar sig i filmen. Av någon anledning är det inte konstverket som diskuteras utan juridiken runt omkring den, något som gör att debatten blir lite sned från första början. Märkligt.

Efterspelet till de två händelserna har startat ett intressant drev bland bloggare och debattörer för att Konstfack ska nekas pengar, eleverna ska lära sig måla på riktigt och Någon ska bestämma vad som inte är konst. Det är klart man ska vara upprörd och det är klart man ska våga och kunna kritisera även konsten. Konsten är på intet sätt fredad från kritik. Tvärtom bygger ju hela vår konstuppfattning på personliga preferenser och tyckande – tycker om, tycker inte om. Problemet blir när Någon – vem som helst – anser att det går att bestämma vad som klassas som konst. Det är svårt att inte dra paralleller till andra, mer auktoritära, samhällen i det läget. Det är knappast dit vi vill komma, speciellt inte med tanke på vilken storm det blev bland bloggare när FRA-lagen var aktuell.

Vad är konst? Förutom Ernst Billgrens alla bra svar i boken med samma namn har jag ett eget. Konst det man diskuterar som konst. Så fort vi väljer att diskutera något som konst är det konst. Detta gäller oavsett om konsten i sig är moralisk eller juridisk försvarbar. Det är därför man inte kan säga att allting är konst, för allting diskuteras inte som konst. Många idag hyllade konstnärer ansågs stundtals moraliskt förkastliga när de var verksamma. Men vi är mer medvetna nu, invänder någon. Är vi? Av debatten att döma är vi ungefär lika, om inte mer, bakåtsträvande nu än då. Missförstå mig rätt: kritiserad och provocerande konst är inte nödvändigtvis bra konst, lika lite som hyllad, erkänd och ”snäll” konst nödvändigtvis är bra konst. En pissoar var inte konst förrän Marcel Duchamp, en av 1900-talets absolut största konstnärer, ställde ut en och sa: ”Det här är konst!”*

Att Konstfack skulle nekas pengar är bara löjligt. Att eleverna skulle tvingas lära sig måla ”på riktigt” är missriktat och baserat på bristande vilja att förstå. Att Någon ska bestämma vad som inte är konst är en omöjlighet. Vill man nu förändra konsten; uppmärksamma den absoluta majoritet som gör konst som är accepterad enligt de mallar som dikterats av debattörerna i den här härvan. Fungerar det så? Få stora utvecklingar, oavsett område, har genomförts av medlöpare och jag tror vi bör uppmärksamma utvecklingar, oavsett område.

Vad jag försöker få fram är skillnaden på diskussionerna. I både Anna Odells och NUGs verk (så mycket vi nu sett av dem) är det helt okej, till och med välkommet, att kritisera och diskutera de moraliska aspekterna (och kanske till och med utkräva ersättning för vållad skada) av framställningen. Det man absolut inte ska göra är att dra likhetstecken mellan moral och konst. Det fungerar inte så.

* Vilket syftade på att konstverket i sig inte var konst utan att idén (att ställa ut en pissoar på galleri) var konst, att man diskuterade och behandlade något som konst. I det här fallet en pissoar på en utställning.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52. Tack! <3

Relaterat

2 Comments

Kommentera