Originaltitel: Samlade dikter
Författare: Gunnar Ekelöf
Utgivningsår: 2007
Tryckår: 2007
Originalspråk: Svenska
Sidantal: 632
Förlag: Albert Bonniers förlag
ISBN: 978-91-0-011631-6
Att samla, sammanfatta och bedöma ett helt författarskap är inte särskilt enkelt, speciellt inte när man är en ovan diktläsare som jag (vilket jag håller på att ändra på!). Än svårare blir det när det är en så märklig diktare som Gunnar Ekelöf som jag finner svår att rama in. I en stund kan han vara i närheten av surrealismen, för att i nästa stund närma sig imagism och expressionism. Och det är klart att det är så när man haft ett aktivt författande i nära 40 år.
Framförallt gillar jag hans tidiga karriär och hans sista år bäst. I sent på jorden märker man en tydlig experimentlusta. Samlingen är skriven helt utan versaler och med utsvävande och mycket okonventionell typografi. Han leker med framställningen och utseendet på dikterna, ger diktens omgivning uppmärksamhet och banar väg för den mer originella modernistiska diktningen (utan att för den sakens skull tumma på dikten i sig). Idag kan greppet te sig något pretentiöst (text är väl åndå text, eller?) man jag roas och förundras av det trots att det gått snart 80 år sedan den skrevs.
Av de senare samlingarna tycker jag den orientalistiska Dīwān-trilogin (Dīwān, Sagan om Fatumeh och Vägvisare till underjorden) som i större mån än de andra är en sammanhängande samling, som förmodligen skulle kunna kallas versepos (även om epiken inte är så framträdande). Där märks tydligt hans intresse för orienten och där märks framförallt att han gått en lång väg från sitt tidiga diktande. Överlag är det främst fristående dikter i Samlade dikter, med Dīwān-trilogin som lysande undantag.
Mindre bra måste jag ändå säga att En Mölna-elegi från 1960 är. Den känns, utan större vetskap om bakgrunden, som en mellanperiod mellan det tidiga och det sena diktandet i Ekelöfs karriär. Visserligen ser jag vad han försöker åstadkomma i samlingen, ett genremässig och språklig experiment som ska tänja på gränserna, men trots det ärorika målet blir det nästan lite för konstigt och som läsare blir man aldrig riktigt inbjuden i det sammanhang Gunnar Ekelöf vill skapa med samlingen.
Å andra sidan bygger ju mycket av Gunnar Ekelöfs diktande på det utanförskap han skapat åt sig och det genomsyrar poesin till fullo. Det är inte meningen att man ska förstå vad han gör och varför, antingen gör man det av sig själv eller så gör man det inte – det finns inget däremellan. Det kan förstås skapa en viss frustration om man läser och vill förstå.
Allt är inte fantastiskt i denna 632 sidor tjocka samling, men en del är det definitivt. En del är godkänd, och få är direkt dåliga. Det är väl så det blir när man försöker samla ett helt författarskap mellan pärmarna och jag tror att samlingen är värd att skaffa och läsa för de fantastiska och godkända bitarna. Framförallt tror jag att det finns något för alla i den.
Finns det någon poet som skriver allt igenom fantastiskt? Jag tycker mig aldrig ha hittat någon. En skicklig poet är ändå värd att läsa för topparnas skull.
//JJ
Än så länge har jag inte påträffat någon, och det gäller förstås alla författare, men när jag gör det ska jag säga till. :) Självklart ska man läsa topparna, men om man recenserar produkten så är det värt att påpeka att allting inte är fantastiskt med den heller.
En Mölna-elegi finns inläst av Ekelöf som en slags radiopjäs. Vilket den tjänar på. Den brukar gå ibland på p1.
Ballt! Tack för tipset! Jag ska definitivt hålla utkik efter den.