Om att läsa poesi

Som litteraturvetare känns det självklart att jag inte bara borde ha vetskap om och läsa poesi, jag borde dessutom förstå mig på det och i bästa fall kunna förklara det. Det är det jag är utbildad i. Men för ett år sedan hade jag inte läst särskilt mycket poesi. Jag hade läst Aniara, men inte så mycket mer – och vad viktigare är – inte för att det är lyrik utan framförallt för att det var science fiction. Sedan dess har det blivit betydligt mer:

Min personliga uppfattning om den poesi jag läst har varit minst sagt varierande och kan delas in i fyra kategorier: 1. Tiotusen fotspår och andra dikter och Autobiography of red har jag verkligen tyckt om, 2. Dan Anderssons diktning känns mig mycket främmande och jag får inte ut något av hans landsbygdsromantik (eller vad man nu vill kalla det) och måste jag ge ett omdöme tycker jag det är rätt dåligt, 3. Nelly Sachs och Harry Martinson skriver väldigt trivsamma dikter som jag tycker om och ser det vackra i utan att för den sakens skull lämna några djupare avtryck, samt 4. T.S. Eliot och Katarina Frostenson skriver en poesi som jag till mångt och mycket skulle kunna uppskatta, om jag trodde mig förstå ens ett my av det de skriver.

Det är den fjärde kategorin som vållar mig mest problem – förstås. Jag vill bilda min inom poesin och jag vill egentligen inte exkludera någon eller något i min jakt på den bildningen. Men när jag läser saker jag inte kan förstå har jag inte bara svårt att ta till mig det, jag har dessutom svårt att värdera och diskutera det. I och med att jag kommer recensera nämnda verk kommer ni tydligare få en bild över hur jag ständigt kommer misslyckas. Visst, det handlar om vana, om övning, och när jag läst tusen konstiga diktsamlingar kanske jag har mer på fötterna, men tyvärr är jag tveksam. Varför? Jag känner inte minsta progression i min läsning mellan de dikter jag läst, snarare tar jag för varje dikt ett steg närmare att dra likhetstecken mellan konstigt och dåligt – något jag absolut och under inga omständigheter vill göra.

Jag kan förstås börja läsa handböcker i poesiläsning, läsa andras uppsatser och texter om författare och verk, men det är inte så jag vill läsa poesi. Eller romaner för den delen. Jag vill inte vara beroende av andras läsning för att förstå (vilket inte riktigt är fallet när det gäller Eliot, där det är min egen bristande bildning som gör poesin svårgenomtränglig) utan kunna bilda mig en uppfattning och värdera en dikt utan annan part. Sen blir förståelsen säkerligen mycket, mycket bättre av att diskutera poesin, men i de här fallen kan jag inte ens diskutera.

Jag inbillar mig att jag inte är särskilt trögtänkt (vilket förstås kan vara en felaktig uppfattning) så jag borde på ett intellektuellt plan kunna begripa, och det gör det hela än mer frustrerande. Vad är det som gör att jag, trots närläsning och omläsning, inte kommer åt annat än textens ytliga egenskaper? Är det bara jag som har de här problemen (man kan antingen lyckas förstå eller strunta i att förstå, och då räknas det inte som ett problem)?

Jag kommer fortsätta läsa poesi, men blir det ingen förändring, finner jag ingen bot, kommer jag sannolikt att tröttna och det vore katastrofalt.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52. Tack! <3

Relaterat

12 Comments

  1. Det är här du går fel: ”… jag borde på ett intellektuellt plan kunna begripa,…”

    Säger jag tvärsäkert, för att jag själv hållit på precis som du. Numera har jag ändrat mig: http://snowflakesinrain.wordpress.com/2009/10/13/jag-en-poesilasare/
    och Ord och inga visor-jessica spelar en stor roll i det: http://stellasbokblogg.blogg.se/2009/september/poesi-for-the-world.html

    Du måste koppla bort intellektet och öppna andra kanaler. Lycka till!

    1. Tack för länktipsen! Jag kan dock bara till viss del hålla med. För att inte poesin ska bli så privat att man kan diskutera om det är meningsfullt att ens publicera den måste det finnas något utöver författarens känslostorm. Jag håller med om att poesi handlar om känslor och känsla, men i framförallt Karkas, då som jag har i färskt minne, är det bara ord på ett papper (Frostenson ska visst vara postmodernist, så det kanske är en poäng i och för sig). Jag vill kunna förstå varför poeten gjort på ett visst sätt i de fallen där jag inte sugs in i poesin. Man ska inte förstå allt, men barriären som skapas av att dikten känns omotiverad (omotiverad är nog ett bra ord, ja) är snudd på ett oöverstigligt hinder för mig.

      Som det är nu finns det diktare vars aktning i litteraturkretsar jag inte ens kan förstå (och då i än mindre grad kan ta ställning till om jag gillar eller håller med om). I många fall kan jag förstå varför någon blivit stor, utan att för den sakens skull hålla med, men många poeter låter mig inte ens göra det, och det stör mig.

      Vissa dikter låter mig, uppmanar mig till att öppna andra kanaler, alla kanaler. Andra knuffar bort mig och säger ”jag har en egen kanal som du inte kommer åt”.

    2. Du har så rätt i ditt sista stycke, om att öppna eller knuffa bort. Det gäller inte bara dikt, förresten, men nu är det ju dikt vi diskuterar här.

      Apropå Frostenson så hörde jag henne själv läsa sina dikter förra året, och blev förvånad över hur mycket jag njöt av dem. Det var väldigt bra!
      Men jag har ännu inte vågat mig på att läsa själv.

    3. Japp, det gäller allt och det är förmodligen en vanesak att jag inte reagerar på samma sätt när jag läser romaner (vilket i så fall tyder på att jag genom diktläsningen kommer bli mer van).

      Det där är en sak jag också funderat på (som kanske förtjänar ett eget inlägg) – uppläsning av dikter. Det måste vara oändligt stor skillnad att läsa dikter själv mot att få dem upplästa av den som skrivit och därmed borde veta hur de ska läsas. Förmodligen skulle min förvirring bli mycket mindre av att höra Frostenson läsa själv.

    4. ”Som det är nu finns det diktare vars aktning i litteraturkretsar jag inte ens kan förstå (och då i än mindre grad kan ta ställning till om jag gillar eller håller med om). I många fall kan jag förstå varför någon blivit stor, utan att för den sakens skull hålla med, men många poeter låter mig inte ens göra det, och det stör mig.”

      Jag vet inte. Själv har jag nog ungefär lika svårt att begripa mig på många kanoniserade prosaförfattare som lyriker. Men det är en intressant fråga.

      Jag är för övrigt ännu sämre på att läsa lyrik än du. Tre diktsamlingar det senaste året, max.

    5. Jag tycker det är en skillnad mellan prosa och lyrik, åtminstone när jag läser det: i prosa släpps jag åtminstone in i texten och jag kan i större grad förstå den och förstå vad som gör den till något värt att diskutera (även om jag inte nödvändigtvis håller med). När det gäller lyriken släpps jag inte in och tillåts inte bilda någon uppfattning överhuvudtaget, jag får inte ens försöka förstå.

    1. Intressant inlägg och roligt att mitt inlägg inspirerade till fler inlägg. :) Jag tyckte det var intressant och i mån av tid ska jag svara med de funderingar ditt inlägg väckte.

  2. ”Joner” är nog en lite lättare och bättre introduktion till Frostensson. Där anknyter hon till ballader och antika legender. De brukar man ju åtminstone känna igen.

    1. Ja, det tror jag mig ha relativt god koll på, och eftersom jag tror att det finns något i Frostensons författarskap som skulle kunna ge mig något kanske jag ska försöka få tag i Joner. Tack för tipset!

  3. Lustigt nog hade jag precis lånat en diktsamling av Frostensson när jag läste det här inlägget.

    Min naiva attityd till poesi är att den, när den gör vad den ska, snarare visar på ett problem än ger ett svar. Är problemet då ett sådant som man själv brottas med, kan man uppskatta dikten. Annars inte. Som mest berörs jag av poesi när jag kan känna poetens smärta då han försöker få orden att säga det som ord aldrig kan säga. Poesi som en spetsfundig intellektuell gåta som ska dechiffreras av den invigde ger jag inte mycket för — om en dikt inte kan uppskattas annat än på det viset, är det ingen vidare dikt.

    (Sen finns det förstås poesi som bara är vacker)

    När jag var liten läste jag vuxenserier utan att egentligen begripa dem. Nu kan jag gå tillbaka och läsa om dem och analysera och intellektualisera dem, men redan då älskade jag dem för de löftesrika nya horisonter de tycktes öppna för mig. Så tror jag att det är med bra poesi också.

    1. Jämförelsen med vuxenserier är intressant. Det där kommer jag också ihåg, att jag tyckte om något, eller oroades, fascinerades, utan att förstå fullt ut. På nån nivå talade det ändå till mig.
      Alltså kan jag vara ett barn i poesins värld, det är ju fint.

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!