Barn som ingen ber för

Nu kommer ytterligare en anspråkslös novell, obearbetad förstås. Precis som med Mannen som försakade sina drömmar men var nöjd ändå fick jag första fröet av inspiration från en diktsamling. Då var det en dikt av Gunnar Ekelöf, den här gången är det en kombination av två dikter av Tomas Tranströmer. Jag är givetvis inte nöjd, men det blir jag väl aldrig.

Vi hade samlats i den stora salen för att se hur råttorna våldsamt åt upp stackars Theodor som fallit offer för lungpesten den natten. Förväntansfullt. Någonstans hoppades vi ändå att råttkungen skulle låta oss kvarvarande leva. Vi visste redan innan att råttkungen var vred på oss, men vi hoppades kunna blidka honom med vår gåva trots att ögonen buktade ut ur ögonhålorna som körsbär på bakelser – råttorna var immuna mot lungpesten för, som det ryktades, så länge råttkungen levde levde alla andra råttor. Deras sinnen sitter ihop.

Råttorna styrde sedan skapelsen de områden vi råkade inkräkta på en dag så långt borta att vi inte minns den (här har tiden nästan stannat). Allt sedan dess har råttkungen krävt offer, vi skulle betala tribut i blod. Han gjorde tidigt klart för oss att det för hans del inte spelade någon roll om det var frivilligt eller inte och det var efter den principen som vi, om ingen självdött under natten, beslöt oss för att dra lott om vem som skulle få den tvivelaktiga äran att rädda oss andra ytterligare en dag. Om vi varit några tusen när vi kom hit har vi sakta decimerats och idag är vi bara fjorton kvar. Nu är det bara jag, Jesper, Fanny, Alex (egentligen Alexandra), hon med fräknarna som ingen kommer ihåg namnet på, Daniella, Paulo, Thomas med H och Tomas utan, Armin, Emilie, Kristoffer, Kim och Theodor. Tretton förresten, Theodor var ju näst på tur. Till en början var det förstås ingen mening att lära sig några namn, men nu när vi inte är så många kvar kan jag inte låta bli hur gärna jag än hade velat. Allting blir personligare med ett namn.

När råttorna till slut slukat Theodor – ben och hår, alltihop – visade sig råttkungen för oss. Han var stor som en fullvuxen människa, men mycket fetare förstås, pälsen var flottig, hans gula tänder fulla av hack och på huvudet hade han en tillklippt pilsnerkorvburk som såg ut precis som en krona. Han kliade sig förnöjt på magen och hade råttor kunnat le är jag säger på att han hade gjort det. Vi bugade alltid i hans närvaro. Jag vet inte varför, jag kan inte påminna mig att han någonsin beordrat oss att göra det. Det kanske kändes naturligt att buga inför en kung. Han sade att han hade ett god och en dålig nyhet (för oss). Den goda var att det vankades festligheter – råttornas bal. Den dåliga var att vi som var kvar var huvudrätten. Vårt rättvisa lotteri skulle ersättas av något ännu rättvisare. Jag kan tänka mig att de flesta av oss inte höll med råttkungen i det. Han vände oss ryggen och lämnade oss med en känsla av yttersta vanmakt.

Helt utan hopp fanns det inte annat att göra än att vänta. Våra tidigare försök att trotsa råttkungen hade slutat i stora förluster för vår del. Den här gången var vi färre än tidigare. Jag vet inte hur han gjorde, men Johannes den blinde som lutad mot en käpp stapplade in i vår sal dagen efter, strax före vår säkra död, lyckades ingjuta hopp i oss. Hans ankomst berörde ingen, vi visste inte var han kom ifrån (vi visste inte var vi kom ifrån) och han såg inte mycket ut för världen: vitklädd, ögonen såg ut att vara på väg ut ur huvudet på honom. Allt han sade var att råttkungens vidriga rykte var vida spritt och att han, Johannes den store (som vi omedelbart döpte om till Johannes den blinde), skulle stoppa honom. Ingen av oss lät sig inspireras, men de flesta lät ett uns av hopp fylla deras själar.

Vi samlades som vanligt i den stora salen, alla inställda på att dö: livrädda, för alla hade vi sedan Johannes dök upp något att förlora. Johannes stod framför oss, lutad mot sin käpp. Han såg svagare ut, de blinda ögonen såg mer plågade ut än någonsin, men han skulle inte ge upp. När råttkungen till slut gjorde entré sänkte sig en spöklik tystnad i rummet. Han såg på Johannes, skrockade när Johannes påstod att hans dagar som råttkung var räknade. Sakta – förmodligen så snabbt som han korta ben tillät när han stod på bakbenen – gick kungen framåt. Plötsligt öppnades himlen (taket?) över oss och ett skarpt ljus sken ner, rakt på Johannes. Råttkungens ovana ögon bländades av det starka ljuset, Johannes, å sin sida, såg ut att få sin syn tillbaka. Ur ärmen drog han fram en kniv vilken han utan svårighet tryckte in mellan ögonen på råttkungen, som förmodligen inte hann förstå vad som var på väg att hända förrän mörkret återigen sänktes över honom och det var för sent. De andra råttorna flydde för sina liv och ljuset försvann återigen när brunnslocket högt därovan lades på igen av några vägarbetare. Johannes var till bristningsgränsen utmattad, men han sade en sak innan han lade sig ned för att sova fyra dygn i sträck: ”Nu styrs kloakerna av barn som ingen ber för.” Och vi barn ville ha hämnd.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52. Tack! <3

Relaterat

2 Comments

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!