Georgi Gospodinov, i översättning av Hanna Sandborgh
315 s. Ersatz 2024
I original på bulgariska Времеубежище (2020)

Ekonomiska kriser, fascistiska resningar, vettlösa krig med oerhörda mängder spillda liv, mäktiga män som höjer sina armar för att peka ut en riktning. Det låter som 1900-talet men beskriver lika bra de senaste tre åren. Eller de senaste tre månaderna. Det tycks som om tanken på att det var bättre för inte är så främmande längre, men vad som är förr är inte helt självklart. I romanen Tidstillflykt av den bulgariske författaren Georgi Gospodinov utforskas tanke på att var och en snarare än att välja hur ens tid ska formas i stället kan välja vilken förfluten tid man vill återvända till.
     Romanens jag är en författare misstänkt lik Gospodinov själv. Eventuellt har han hittat på Gaustin också, men det hindrar inte denne från att starta upp kliniker för alzheimerssjuka där de i historiska miljöer kan återfå en bit av sina minnen. Det blir snart framgångsrik och nya filialer öppnas upp över hela Europa. De olika decenniernas rum blir så övertygande att även friska människor söker sig dit i ett slags nostalgiskt förfall. Effekten är så stark att det i Europa börjar talas om att hela länder ska återgå till en svunnen tid och folkomröstningar ordnas för att se vilken tidpunkt varje land ska återvända till.

När vi talar om alzheimer, amnesi och minnesförlust utelämnar vi något viktigt. De som lider av detta glömmer inte bara bort det som varit, utan är också fullständigt oförmögna att planera något ens för en nära framtid. Det första som försvinner vid en minnesförlust är nämligen själva föreställningen om framtiden.

Om det är någon bit av Tidstillflykt som bygger en smärtsam men otvetydig brygga till vår samtid är det detta citat. Det är som om de starka högerkrafterna som tagit makten runt om i världen lider av denna minnesförlust och liksom smittar sina anhängare med den. Det var bättre förr, innan invandring och kvinnlig rösträtt och allt annat pk-tjafs, när män var män och bilar slukade bensin. Kanske finns det en historisk sekund där detta stämmer (men förmodligen inte), men det som glöms bort är att det hela tiden finns ett obevekligt efteråt. Gospodinovs roman är ett tankeexperiment kring den typen av nostalgiskt sökande och dess konsekvenser. Nostalgin är bara stark för att tiden går. Eller som Gospodinov skriver i inledningen av sin bok: ”Den 1 september 1939, tidigt på morgonen, kom slutet på den mänskliga tiden.”
     Tidstillfykt är skriven i korta kapitel, inledningsvis ganska stillsam men med allt störra vågor på den europiska politikens och historiens hav. Tid som koncept är kittlande och Gospodinov förvaltar den känslan väl, och den stora styrkan tycker jag ligger i beskrivningen av hur den låt-oss-kalla-det nostalgisk konservatism ofrånkomligen leder till rent absurda konsekvenser. Tidstillfykt är en klart läsvärd roman som säger mycket om det som händer i världen utan att nämna det över huvud taget.