Colson Whitehead, i översättning av av Niclas Nilsson, inläst av Hanna K Schmitz
10 h 49 min. Bonnier Audio 2016 (2017)
En av de mer fantastiska sakerna med alternativhistoriska skildringar är hur man kan ta något bildligt och göra det bokstavligt. I Colson Whiteheads (f. 1969) roman Den underjordiska järnvägen blir nätverket av gömställen och säkrade hus som kallades för den underjordiska järnvägen en faktiskt järnväg där tågen förflyttade slavar som söker friheten. Skillnaden är förhållandevis liten, men effekten är stor.
Det är 1800-tal och Cora är slav på en plantage i Georgia. Hon vet inget annat än de fasor som försiggår på Randalls ägor så när Caesar föreslår att de ska rymma bestämmer hon sig efter viss tvekan om att följa med. De tar sig till South Carolina där de anställs men trots den synbara friheten är detta bara en annan sorts förtryck, detta att vara skådespelare i en monter på ett museum, ett museum som berättar historier Cora av allt att döma har mycket bättre kunskap om.
Coras flykt, jakten efter henne, gömställen, de bidrar till en böljande rörelse mellan hopp och förtvivlan, där bitterheten naglar sig djupare i henne för varje missöde. Förståeligt. Hon fungerar som ett vittne över de fruktansvärda brott slavarna utsattes för och det förtryck som de synligen fria fortsatte att vara offer för, spår som går att följa in i dagens USA (vilket inte minst synts i fördömandena av polisvåld under 2020). Whitehead gör det bra, det är tryckande fasansfullt men inte med våldet i centrum.
Att Den underjordiska järnvägen är flerfaldigt prisbelönad är välförtjänt och sättet den spänner över århundrandena, lyckas kommentera både slaveriet och de trådar som löper från det till idag, ger den potential att vara en av de mest betydelsefulla böckerna som skrivits detta årtusende (även om det är långt kvar av det).