Dmitri Plax — Peter : tid

Dmitri Plax
608 s. Ersatz 2020 (2020)


Den 3 augusti 2019 rapporteras i riksmedia att en 16-årig pojke blivit ihjälslagen med yxa av en jämnårig vid en badsjö utanför Sollentuna. Det är ett brutalt mord, men jag minns inget av detta. I min dagbok skriver jag om tidig väckning, promenad i Sälenfjällen, om rävbajs, bollspel och brädspel. En relativt avskärmad tillvaro på vift. Den enes katastrof som aldrig vidrör den andres vardag, i varje stund ser och upplever vi vitt skilda saker.
     Den mördade pojken hette Peter Plax och var son till den svensk-belarusiske författaren och konstnären Dmitri Plax (f. 1970) och för honom var händelsen naturligtvis en ojämförlig tragedi. I Peter : tid fångar han det omedelbara och frenetiska famlandet som uppstår i tomrummet efter sonen.

     Jag har en uppgift.
     Jag måste stoppa tiden.
     Varje sekund, timme, vecka, månad för dig bort från mig. Förvandlar dig till ett minne.
     Jag vill inte det.
     Jag vet att jag kommer att misslyckas. Det spelar ingen roll. Jag vet att du är för evigt fast där, i den fredagen. Och min tid bara forsar fram. Det spelar ingen roll.

Så börjar den över 600 sidor långa smärtan, ett virrvarr av minnen och känslor som försöker sätta ord på förlusten, men inte bara. Fragmenten blir ibland nästan som mantran, besvärjelser som ska försöka hålla Peter vid liv på något vis. Dialoger om basket, politik, musik, kvällsmat och klädval, inte sällan heller alla gånger då pappan upplever sig ha försummat sonen, vägrat lyssna, varit trött, jobbat, alla de stunder som kunde varit gemenskap men som i ljuset av mordet blir dess motsats, förlorade stunder.
     Om nyhetsrapporteringen av naturen skapar en viss distans till läsaren (hur gärna den vill annat) är det inga avstånd i Peter : tid. Inget överhuvudtaget. Förlusten, saknaden, frågorna, ångern blöder ur sidorna och även om jag aldrig till fullo kan förstå vad författaren genomlider är boken och dess terapeutiska skrivandet så naket att kraften blir snudd på magnetisk. Tankarna dras ofrivilligt till mina egna barn, till vad jag skulle bli om något ofattbart, otänkbart skulle ske. Jag får svårt att andas, hjärtklappning, tårade ögon. Samtidigt känns det som att läsa något som inte riktigt är tänkt för en annan läsare än författaren själv, som att spionera på en sorg utan att kunna bidra på något enda vis.
     Eventuellt är det banalt att försöka skriva om Peter : tid ur ett litterärt perspektiv, jag ska inte uppehålla mig vid det. För mig som inte förstår belarusiska blir det som att läsa två tredjedels bok. Vissa partier växlar mellan svenska och belarusiska, andra är skrivna helt på belarusiska, det är bilder ur en tvåspråkig vardagar, samtidigt effektfullt och exkluderande (så som samma scen hade upplevts i verkligheten om man befann sig i den). Av sammanhanget går det att gissa ibland, men oftast är det ett privat rum dit pappan och sonen drar sig för den avskildhet läsaren inte skänker dem i övrigt. Fragmenten och omtagen, repetitionerna, bidrar till en ryckighet som snarast är som att kippa efter luft.
     Peter : tid är smärtsam läsning, som sig bör, där alla murar bryts ned. Plax sorg blir läsarens, desperationen osar och någonstans här blir man påmind om att du inte kan ta något eller någon för givet, för ur intet kan en hel framtid ryckas undan och bli till intet.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!