Originaltitel: American Psycho
Regissör: Mary Harron
Manus: Bret Easton Ellis, Mary Harron och Guinevere Turner
Språk: Engelska
År: 2000
American Psycho handlar om en ung överklassman som bara vill smälta in. Det går inte riktigt som beräknat i denna tragikomiska film där det inte är långt mellan skratt och gråt.
När jag satte mig ned för att se American Psycho var jag beredd på en film, sjukare än något annat. Det var nog tur.
Filmen handlar om den självupptagne materialisten och överklassmannen Patrick Bateman (Christian Bale). Han arbetar på Wall Street och tjänar drösvis med pengar. Han vill bara smälta in.
Någonstans på vägen har det dock slagit slint och han begår en oändlig rad groteska mord. Det lustiga är att när han vill berätta om det är det ingen som lyssnar.
American Psycho bygger på romanen med samma namn, skriven av Bret Easton Ellis. Jag säger det med en gång, den människan kan inte vara särskilt frisk. En frisk hjärna kommer inte på sådana här groteska grejer. Men det blev ju ”underhållande” så jag får vara nöjd.
Den här filmen är fullkomligt absurd. Underbar, men absurd.
Det finns många kluvna scener i filmen. Scener som är minnesvärda, men som man egentligen inte vill minnas. Ett exempel är när Patrick springer runt naken, bortsett från gympaskor, insmetad i blod med en motorsåg i högsta hugg.
Jag tror dock boken är värre.
Filmen är rätt läskig egentligen. Jag låg nästan dubbelvikt av skratt flera gånger i filmen, för den är helt vrickad, men när man tänker på den, situationer och budskap så får man sig en tankeställare. Dels det uppenbara i hur roligt det är med massmördare som gör groteska saker, men mest hur ”samhället” reagerar på konstigheter som är bortom fattningsförmåga. Det vill säga inte alls.
Att kalla det svart humor känns inte heller riktigt rättvist även om situationskomiken är påtaglig (när han berättar om Phil Collins medan han förbereder ett mord), men knappast i centrum.
Min favoritscen, förutom ovannämnda med Phil Collins, måste vara när tjänstemännen jämför sina visitkort. Filmen är värd att se bara för den scenen.
Underbar, läskig, rolig, tankeväckande, sevärd.
Jag såg filmen för andra gången på kort tid häromdagen och jag håller med din recension. Favoritscenen är definitivt den med visitkorten. Så skruvad, men samtidigt underbart komisk.
Kanske inte en av mina mer välskrivna recensioner, men jag håller fortfarande med mig. Riktigt skön rulle och när jag får möjlighet ska jag läsa boken.