Dante Alighieri, i översättning av Ingvar Björkeson, inläst av Stina Ekblad, omslag formgett av Lotta Kuhlhorn
15 h 16 min. Natur och Kultur 2022
I original på italienska Comedìa (1317, 1319, 13201)
Den gudomliga komedin av italienaren Dante Alighieri (1265—1321) tillhör litteraturhistoriens mest aktade verk och anses vara en av anledningarna till att latinet fick stå åt sidan för folkspråken. Den 100 sånger långa diktsviten har också bidragit till berättelserna om de till kristendomen hörande idéerna om himlen och helvetet (allt däremellan). Jag försökte någon gång, utan större framgång, att läsa den, men det var först nu med Stina Ekblads röst som jag till slut tog mig igenom den. Och lät mig överraskas.
Diktaren Dante möter vilse i en mörk skog på skärtorsdagen år 1300 den sedan länge döde Vergilius vars skuggestalt blir Dantes ledsagare genom helvetets alla kretsar. Romaren Vergilius är själv tillhörande helvetets första krets, den vikt åt hedningarna, vilka om än odöpta ändå tycks leva ett ganska gott efterliv, allting till trots. De fortsätter djupare ner i avgrunden förbi syndare av alla slag, några förhållandevis lätta att förlåta med moderna ögon, straffade på adekvat sätt. För den någorlunda kulturhistoriskt bevandrade är det en lång parad av kända hjältar, skalder, filosofer och härskare som dömts till helvetet, dessutom en rad av Dantes samtida som, inte omöjligt, inte bara begått synder i Guds ögon utan även för (eller kanske mot) Dante. Och ungefär så fortsätter berättelsen om skärselden och himlen, om än med mindre evig fördömelse.
Dantes vandring genom helvetets kretsar, skärselden och slutligen den paradisiska himlen är väl översatt och väl uppläst på ett sätt som gör Den gudomliga komedin förvånansvärt tillgänglig. Förvånande är även med det tvivel berättaren Dante kliver genom berättelsen. Även om de han möter och de som ledsagar honom ofta är säkra på sin sak är Dante fylld av frågor som, upplever jag, tycks förhållandevis moderna. Om författaren Dante hyste samma funderingar eller om hans persona får vara ett instrument för de sedelärande delarna låter jag vara osagt, men jag känner emellanåt sympati som sträcker sig över århundradena.
Kanske kan det vara så att sångerna i Den gudomliga komedin gör sig bäst muntliga, för även om jag personligen och andligen rör mig långt ifrån tematiken så finner jag uppläsningen trivsam och den litteraturhistoriska fridykningen lärorik.