Ágota Kristóf, i översättning av Marianne Tufvesson, inläst av Jonas Karlsson
5 h 12 min. Albert Bonniers förlag 2019 (1986)
Ungerska Ágota Kristóf (f. 1935) kom på tal igen för något år sedan när trilogin med Den stora skrivboken, Beviset (1988) och Den tredje lögnen (1991) nyöversattes. Denna sorts renässans kan ibland te sig som en marknadscynisk åtgärd, men om det även är det i Kristófs fall låter jag vara osagt, för det här är något utöver det vanliga.
Land: okänt. Tid: okänd. Krig: okänt. Två tvillingpojkar lämnas hos sin mormor. Mormodern kallas häxan och tvillingarna kallas för horungar. Pojkarna är så sammanväxta att läsaren för följa deras berättelse i vi-form, förstaperson pluralis. De föresätter sig att öva sig själva och pröva omvärlden. De skriver ner vad de gör. De får inte ljuga, de får inte överdriva, de får inte vara otydliga.
Det är till exempel förbjudet att skriva ”Mormor liknar en häxa”, men det är tillåtet att skriva: ”Folk kallar Mormor för Häxan”.
Det är förbjudet att skriva ”Lilla staden är vacker”, eftersom Lilla staden kan vara vacker i våra ögon och ful i någon annans.
På samma sätt är det ingen sanning om vi skriver ”Adjutanten är snäll” eftersom adjutanten kan vara i stånd till elakheter som vi inte känner till. Därför skriver vi bara: ”Adjutanten ger oss filtar”.
Vi måste skriva: ”Vi äter mycket valnötter” i stället för ”Vi älskar valnötter” eftersom ordet ”älska” inte är något pålitligt ord, det är luddigt och inte tillräckligt objektivt. ”Älska valnötter” och ”älska Mor” kan ju inte betyda samma sak. Den första formuleringen syftar på att något smakar gott i munnen och den andra på en känsla.
Ord som beskriver känslor är väldigt vaga, man bör helst undvika dem och hålla sig till att beskriva föremål, människor och sig själv, det vill säga troget skildra faktiska förhållanden.
I Den stora skrivboken tycks tvillingarnas regler även vara Kristófs. Deras känslobefriade systematik, de rigorösa övningarna i våld, deras försök i att förklara och förstå en krigsdrabbad värld, tillsammans blir det en kommentar om den mänskliga råhet som släpps lös i krig. Samtidigt är tvillingarna bundna till varandra med något, kanske känslan kärlek, som gör att de inte klarar sig utan varandra. När de för en kort stund hålls åtskilda tappar de balansen när de liksom förlorat sitt andra ben, hälften av sig själva.
Hela den långa skolbyggnaden håller oss isär. Det är ohyggligt att känna avståndet mellan oss, smärtan är mer än vi kan uthärda. Det är som om någon hade kapat halva kroppen på oss. Vi har ingen balans längre, vi grips av yrsel, vi ramlar, vi förlorar medvetandet.
Vi vaknar upp i ambulansen som för oss till sjukhuset.
Det tar ett litet tag att komma in i Den stora skrivboken. I och med att jag lyssnade på Jonas Karlssons inläsning behövde jag också komma över att han, som också läser nya Alfons Åberg-filmerna, inte skulle berätta om storkusinerna. Kristófs bok är rasande bra och de efterföljande delarna ska snarare vara en dialog med denna än regelrätt fortsättning. Det låter mycket lockande.