Ella-Maria Nutti, inläst av Marie Richardson, omslag formgett av Sara R. Acedo
3 h 49 min. Wahlström & Widstrand 2022 (2022)
Det är något särskilt med böcker av ringa omfång som ändå lyckas säga mycket. Lite som Ella-Maria Nuttis (f. 1995) debutroman Kaffe med mjölk, i vilken en mamma behöver säga något viktigt till en dotter. Småskaligt men mycket välberättat.
Dottern flyttade till Stockholm, men kanske framförallt från Gällivare där mamman blev kvar. Det hade alltid varit bara de, inte längre. Mamman som blev kvar har fått ett besked, hon har cancer, och hon har vetat om det länge utan att berätta för dottern, men hon känner för varje andetag hur tiden och livet rinner ifrån henne. Hon, inte ens 50 år fyllda, är det inte orättvist? Men att berätta för dottern är inte så lätt, så mycket tid sedan beskeded som redan passerat, ligger som en tyngd över mammans röst. Nu måste hon berätta, nu, men går det? Och hur gör man?
I princip hela romanen handlar om detta, om moderns dragkamp för att få hur sig de tre små orden som kommer förändra både hennes och dotterns liv. Det är sårigt och svårt och väl balanserat på ett sätt som gamla tiders idéromaner ofta berättas. Rörelserna är små, själarna oroliga, ofta en tvekan eller ett tvivel som sträcker sig mer eller mindre från böckernas första till sista ord. Det är inte spännande per se, men det finns en nerv som Nutti håller i och lirkar med på ett sätt som fick mig att stanna kvar i boken så länge det bara gick. Det är skickligt, och antagligen svårt att upprepa. Relationen mellan mamman och dottern visar inte bara hur svårt det är att säga det som är viktigt utan hur svårt det kan vara att säga något överhuvudtaget.
Kaffe med mjölk är ett drama med stark närvaro och en tydlig röst, en utmärkt debut som förtjänar att läsas.