Gabriel García Márquez & Cristóbal Pera, i översättning och med förord av Hanna Nordenhök, omslag formgett av Kerstin Hanson
110 s. Wahlström & Widstrand 2024
I original på spanska En agosto nos vemos (2024)
För 10 år sedan, så när som på några dagar, dog den colombianske författaren och nobelpristagaren Gabriel García Márquez (1927—2014). De sista åren präglades av demens, och att som Márqeuz tappa minnet och tappa språket måste ha varit tungt. Det är ju en författares främsta verktyg. Han kämpade med en tredelad självbiografi där bara sista delen, Living to Tell the Tale (2002), hann nå läsarna. Han arbetade också på en roman om en kvinna som år efter år besöker sin mors grav på en onämnd karibisk ö. När den inte blev färdig ska han ha sagt: ”Den här boken är värdelös. Den måste förstöras.”
Tio år efter hans död visade det sig att så inte gjordes och sönerna, Rodrigo och Gonzalo García Barcha, läste om romanen som legat dold i en byrålåda och tyckte att den inte var så pjåkig, och framförallt att den inte borde undanhållas alla läsare jorden över som älskar den litteratur deras far skapat. ”Om läsarna får nöjet att njuta av den, kommer Gabo kanske att förlåta oss.” Och så kom det sig att jag, som bär García Márquez författarskap i mitt hjärta och på min axel, fick ännu en roman, om än kort, att läsa, mot alla odds.
Ana Magdalena Bach är en kvinna som närmar sig 50. På hemmaplan är hon själv och alla omkring henne musikaliska virtuoser, äktenskapet är lyckligt och barnen är talangfulla även om dottern envisas med att umgås med en jazzmusiker och/eller bli nunna. Men varje år, den 16 augusti, åker hon den fyra timmar långa färden till ön där hennes mor, av någon underlig anledning, ville bli begraven. Väl där åker hon med samma taxi, bor på samma hotell och köper tulpaner av samma försäljerska som varje år. Sedan far hon hem med morgonfärjan dagen efter. Så har det åtminstone varit i åtta år. Berättelsens första resa blir annorlunda, hon stöter på en man som hon efter ett infall bestämmer sig för att ligga med. I hennes inrutade liv är detta en omvälvande, omdanande impuls som ska komma att prägla de kommande resorna till ön i vad som nästan är att beskriva som besatthet. Något som visar sig mycket svårt att uppnå igen.
I Vi ses i augusti finns inget Macondo och inget magiskt, om än en god dos realism. På så sätt liknar boken mer de mer lågmälda och kortare berättelserna, som Översten får inga brev (1961) och debuten Virvlande löv (1955). Å andra sidan liknar den inget annat han skrivit i det att en kvinna och hennes ensamhet, sökande och passion får stå i ensamt centrum. Kvinnan, Ana Magdalena1, känns inte rakt igenom som en hel figur, men motsvarar ändå inte de farhågor som väcktes då jag läste om boken inför läsningen, cirkeln sluts ändå i bokens final.
Med boken kommer ett förord av översättaren Hanna Nordenhök, samt två efterord, ett av sönerna och ett av redaktören Cristóbal Pera som tagit sig an verket postumt. Tillsammans sätter de boken i ett sammanhang, fogar in dem bland de övriga böckerna i författarskapet och förklarar processen kring den här utgåvan. Pera skriver:
En redaktörs uppgift består inte i att göra om en bok, utan att göra den så stark den bara kan bli i förhållande till vad som redan står på papperet, och det har varit själva essensen i mitt arbete.
När jag nu säger att jag hade önskat mig en starkare sistabok från en av mina stora favoriter har jag svårt att sätta det i relation till det arbete som Pera gjort. I någon mån är varje översättning en tolkning och eftersom jag inte läser spanska (än) är det dessa jag får nöja mig med. Nordenhök, sönerna och Pera pekar alla på motsägelser och svagheter i boken men den senare berättar också om det källmaterial, utkast och kommentarer, vilket han utgått i från i sin redigering. Så illa tycker jag inte det är, och jag tycker nog inte att de hade behövt ursäkta utgivningen i den mån de gör. Samtidigt pekar väl det synbara behovet av tre kommenterande texter på att det inte är en bok som självklart skulle ha givits ut.
Och jag är ändå inte kluven. I Vi ses i augusti finns, även om mycket annat saknas, den språkliga berättarglädje och den underfundiga humor som jag kommit att förälska mig i. Kanske är det den svagaste bok jag läst av honom, men sett i ljuset av att det är ett sista, kämpande försök att bruka författarens verktyg innan de för alltid är förlorade, är jag glad att den inte förstördes. Den sorg som berättelsens Ana Magdalena upplever över sin mor, dessa upprepade resor, är på något sätt densamma som jag tänker mig att en författare som gång efter annan sätter sig vid sitt skrivbord och märker att något går honom förlorat kan känna till den dagen då kraften inte längre finns kvar.
Så tack, Gabo, för allt.