China Miéville
867 s. Pan books 2011 (2000)
Perdido Street Station av brittiska författaren China Miéville (f. 1972) är inte fantasy av det slag som de flesta kanske först tänker sig. I stället för en pseudo-medeltida värld kliver vi rätt in i en tidig-industriell metropol där magi och teknik samsas, samspelar och motverkar vartannat, allt under överinseende av en tämligen hänsynslös polisstat som reglerar vissa saker och gör affärer med de mäktigaste skurkarna. Staden New Crobuzon liknar helt enkelt inte mycket annat och berättelsen håller en fängslad nästan hela tiden.
Isaac Dan der Grimnebulin är en forskare som inte längre tillhör akademin och som gör låt-oss-säga frilansande forskning inom en rad olika ämnen. En dag blir han uppsökt av en garuda, ett fågelfolk, som straffats av sina fränder, hans vingar är avsågade och nu vill han, till varje pris, flyga igen. Det blir starten på en lång kedja händelser som eskalerar så till den milda grad att hela New Crobuzon och alla dess tänkande invånare är i fara. Isaac tar nämligen frågan på största allvar och söker med ljus och lykta (och ljusskygga element) efter vingarnas och flygförmågans hemligheter. I sin ägo får han till slut en larv, den största han sett, som inte vill äta, knappt ens leva, vad det verkar, men som utvecklas till en varelse bortom allt tidigare känt.
Att sammanfatta en nästan 900 sidor lång roman är svårt, förstås, och på det hela taget är den äventyrsberättelse som springer ur denna inledning både fartfylld och fantastisk (i ordets ursprungliga mening). Figurerna som befolkar världen är både rent demografiskt spännande, med grodfolk, skalbaggshövdade människor, kaktusfolk och så kallade ”remades”, personer som ympats med maskindelar eller kroppsdelar, i regel mot sin vilja. Det är verkligen en värld full av liv, där Miéville då gör panoreringar genom intermezzon som, hade det inte varit för min afantasi, hade fått drönarfilmer att blekna. Romanens huvudfigurer är också säregna och lätta att ta till sig (om än inte alltid gilla). Och det är återkommande så att jag tänker att både världen och figurerna hade kunnat göra sig bra, kanske till och med bättre, i ett datorspel, gärna en blandning av Planescape: Torment (1999) och Grim Fandango (1998) med en inte så liten dos Disco Elysium (2019). Även om den håller bättre än vad jag väntade mig av en så lång roman är det bitar som känns ofokuserade på ett sätt som inte är så förvånande.
Perdido Street Station är, trots invändningen, ytterligare ett bevis på Miévilles i det närmaste oöverträffade förmåga att inte bara skapa rika kulisser utan även gjuta liv i dem så att man som läsare, bildligt eller bokstavligt, kan se sig omkring och känna att det här är rimligt, inte bara konstigt eller plastigt. Det är otroligt imponerande.