Thomas Pynchon, inläst av Graham Winton
15 h 27 min. Recorded Books 2018 (1990)
På svenska Vineland, Albert Bonniers förlag (1992)
I ett alternativt universum hade den amerikanska författaren Thomas Pynchon (f. 1937) tilldelats nobelpriset i litteratur 2016 och folkskygg som han är hade han gjort något av följande: 1. Inte tagit emot priset, nej, inte ens svarat i telefon, 2. Dykt upp på nobelceremonin iklädd papperskasse (som hans mycket distinkta framträdande i The Simpsons, eller 3. Skickat någon annan, sannolikt sin fru och litterära agent Melanie Jackson (barnbarns barn till Theodore Roosevelt), för att läsa upp ett svårgenomträngligt tal om senmodernitetens förhållande till människan till brädden fyllt med referenser till diverse populärkultur.
Nu blev det inte så då, och även om det inte är för sent än så blir en utnämning allt mindre sannolik. Lyckligtvis, och helt oberoende av det, går hans verk att kasta sig in i och förundras av ändå. Den här föreliggande Vineland tillhör inte de mest omtalade av hans romaner, men jag tycker den är karaktäristisk för honom som författare och rörig och rolig på precis det sätt den ska vara.
Vineland börjar hos Zoyd Wheeler, en medelålders man som försörjer sig genom att årligen spela tokig och hoppa genom en fönsterruta för att hans sjukpenning ska förnyas. Inget konstigt med det, han måste ju ha pengar till sig och dottern Praire. Frånvarande är mamman Frenesi, som eventuellt finns någonstans, kanske eller kanske inte har något fuffens för sig, förmodligen är eftersökt. För Zoyd och Praire får besök av polisen Brock Vand som tvingar dem bort från deras hem i jakt på modern. Zoyd och Wheeler tar sin tillflykt till gamla vänner som var för sig och tillsammans berättar historien om Frenesi, Zoyd, Brock och USA.
Framför allt två saker bör sägas om Vineland. För det första är det en väldigt hoppig bok där bokens nutid, Reagans 1984, och bokens dåtid, Nixons 1960-tal, blandas hej vilt mellan de olika berättelserna. Inte ens om jag hade papper och penna och förde noga anteckningar tror jag att jag helt skulle hänga med. Det är bara att spänna fast säkerhetsbältet och åka med. För det andra, det är nämligen en sjuhelsikes åktur som blandar ninjakvinnor, maffiamän, hippies i karmaobalans och drösvis med populärkulturreferenser, inklusive introsången till Smurfarna och tonvis med Star Trek. Möjligen är det lite som när Neo matas med kunskaper i The Matrix även om man här inte lär sig så mycket.
Pynchons stora styrka är att han bara kan blåsa på och ändå finkänsligt ta tempen på ett modernt USA. Boken utspelar sig under två minst sagt omtumlande presidentskap och i ett massmedielandskap i omdaning där det ännu gick att bli beroende av tablå-teve, ett beroende som tycks spilla över i bokens berättelser. Huruvida det är berättarnas överdrifter eller om det är sanning är helt ointressant, för med Pynchons postmodernistiska glasögon är det ett och samma.
Vineland är fartfylld, konstig, rolig och typisk Pynchon, eventuellt lagom lång och framför allt, för mig, ett steg närmare att ha läst allt av Pynchon, även om dit ännu är en bit kvar.