They live

Originaltitel: They Live
Regissör: John Carpenter
Manus: John Carpenter och Ray Nelson
Språk: Engelska
Land: USA
År: 1988
Längd: 93 minuter

They Live är onekligen en knepig nöt att knäcka. Inte nog med att den lyckas med konststycket att bara både häftig och töntig på samma gång (vilket verkligen är en bravad), den är rätt svår att avgöra om den är ironisk eller ej. Jag misstänker att den är det, vilket tyvärr gör att den inte får några poäng för dess kampvilja och engagemang.

En ensam man (Roddy Piper) kommer till storstaden för att starta ett nytt liv, eller motsvarande. Han kommer över ett par solglasögon som avslöjar sanningen om världen. På de skyltar som personer utan solglasögonen ser som vanlig reklam står det egentligen olika mer eller mindre subtila budskap som ”OBEY”, ”MARRY AND REPRODUCE”, ”SLEEP” och ”NO THOUGHTS” och bland människorna visar det sig att det är utomjordingar som styr och ställer för att genom kapitalismen utarma jordens och mänsklighetens alla resurser. Bara en person kan stoppa dem.

Det första jag tänkte när jag hörde om historien var att det låter som något Philip K. Dick hade kunnat skriva. Det är något man snarast skulle kunna kalla vardaglig science fiction. Det visade sig, när filmen väl rullade igång, vara både sant och falskt. Idén vidhåller jag att den skulle kunna kommit från Dick, men den faktiska handlingen ligger ganska långt ifrån det jag tidigare sett och läst av honom. Handlingen är nämligen rätt dålig med märkliga slagsmålsscener och lite Benny Hill-inspirerat springande. Filmen kanske inte har åldrats med värdighet.

Skådespeleriet är ju också en saga för sig. Roddy Piper är wrestlare egentligen och även om han inte är superdålig så märks det. Snarare är det väl så att helheten drar ner skådespeleriet, det taskiga manuset ger inte direkt några öppningar för trovärdiga och intressanta rolltolkningar (vilket i och för sig knappast behövs i en film som They live).

They live är helt klart bra underhållning, om än inte högklassig sådan. Den levererar samtidigt schyssta idéer och riktigt corny handling och jag måste ändå erkänna att jag skrattade gått och lät mig ryckas med i allt det lätt förryckta som They live erbjuder.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

2 Comments

  1. They Live bygger på en novell av Ray Nelson: Klockan åtta på morgonen.
    Där hjälten påminner mer om en Philip K. Dick-hjälte.
    Jag minns när jaf först läste novellen att jag tyckte den skulle passa att filmatisera. Men om jag inte sett eftertexterna, när jag väl såg filmen, är jag inte säker på att jag hade kopplat att den var byggd på novellen.

  2. Enbart p.g.a. ursprungsidén borde filmen fått en femma. Den har såklart sina brister och bruden som av någon anledning egentligen är ond är ta mig fan det läskigaste som visats på film – är det överhuvudtaget människoögon hon har?

    De här åttiotalsfilmerna får man ta för vad de är. Jag ser en miljard gånger hellre det här än valfri pekoral / vi-är-ledsna-efter-andra-världskriget-film. Andra bra 80-talsfilmer av Carpenter är: The Thing, The Fog, Big Trouble In Little China & Escape From New York. Kurt Russell gör väl huvudrollen i 3 av dessa, tror jag.

    För övrigt är ju slagsmålet mellan piper och hans svarte vän, du vet sekvensen där han vill tvinga honom att ta på sig solbrillorna, lätt ett av de bästa renodlade (typ, lite pinnar och wrestlinggrepp använder de ju iofs) slagsmål som någonsin spelats in.

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!