Stora små äventyr som aldrig blev så stora som de borde blivit

Du vaknar upp på någon anstalt, din cell är nedsänkt i golvet med höga glasväggar upptill. Det är grått och kallt och fångdräkten klär dig inte alls. Det enda sättet att ta sig in eller ut är via en hiss från taket, smart lösning ändå. Du vet inte riktigt vad du gör där i cellen, men just som du börjar få grepp om situationen kommer en fångvaktare.
     “Sluta larva dig”, ropar han innan han hissas ner till dig. Du klår upp honom samtidigt som du slås av att säkerheten inte är så fantastisk här som den först verkade.
     Jag var kanske 12-13 år när jag satt i min väns källare och spelade inledningen på äventyrsspelet Little Big Adventure (1994, hädanefter förkortat LBA1), en ganska mörk start kan jag tycka så här med lite distans, men det hindrade mig inte för att fullständigt uppslukas av spelet.
     Huvudpersonen heter Twinsen och har i sina drömmar sett planeten Twinsun där han bor förstöras, men räddningen finns kanske i en gammal profetia där varelsen Sendells krafter ska rädda världen. Det är drömmarna och profetian som fått diktatorn Doctor FunFrock att hårdnackat förfölja Twinsen och alla dem som söker Sendells hjälp direkt eller indirekt. Den fantasirika och pusselfyllda världen är befolkad av människofolk som alla av någon anledning har Roger Pontare-tofsar, huvudfotingar, elefantfolk och kaninfolk som för tankarna åt barnsligare håll, men spelet var varken enkelt eller glättigt.
     LBA1 utvecklades av den franska spelstudion Adeline Software International och när det kom var det originellt och banbrytande och som bara förstärktes i och med uppföljaren Little Big Adventure 2 (1997, vilket vi kallar LBA2 för enkelhetens skull). Där och då var de båda spelen de största spelupplevelserna i mitt (ännu förhållandevis korta) liv. Jag läste en guide till hur man skulle klara LBA2 skriven i första persons-perspektiv om och om igen som vore det högklassig skönlitteratur. Jag kunde inte sätta fingret exakt på varför då och jag vet inte om jag kommer kunna göra det nu heller.
     LBA1 sålde hyfsat med tidens mått mätt. Det slog aldrig i USA riktigt, kanske var det för franskt, men det fick fina recensioner, bland annat i Edge som i januarinumret 1995 skrev:

The animation, then, is state of the art. The scenery, too, is fabulously detailed and ‘solid’ thanks to the use of 3D Studio-rendered SVGA backdrops. There’s also realtime zooming at the press of a function key – amazingly, the screen scrolls smoothly in normal VGA to provide close-ups of the action.

LBA2 höjdes även det i skyarna, som här i nummer 160 av Computer Gaming World:

With its unparalleled sense of marvel and imagination, engaging story, and deft mix of action and adventure, [LBA2] is a true delight and simply the most charming game I’ve ever played. Gamers who pass it by are depriving themselves of one of the most rewarding games of this, or any other, year.

Det finns mycket att älska i recensionerna och i det första citatet i synnerhet. De får det att låta som om spelen är de mest fantastiska i sitt slag, och för många var det nog det. Men spelen såg sig snart frånsprungna och bortglömda av alla utom en liten men entusiastisk skara.
     Om LBA1 kastade spelarna in i Doctor Funfrocks nyblivna dystopi med välskötta blomrabatter och sandsäcksbarrikader var inledningen till LBA2 något lugnare. Twinsen och hans gravida fästmö Zoë går arm i arm hem när en storm drar in över deras ö och vädermagikern står ingenstans att finna. Folkhjälten Twinsen behöver bryta sig in i museet som öppnats till hans ära och finna de artefakter som hjälpte honom i förra spelet.
     Uppdragen i LBA2 är till en början nästan mundana. Skaffa medicin till flygdraken, laga en liten bil, skingra stormen, men så snart stormen är just skingrad invaderar utomjordingsfolket Esmerna och snart är både barn och trollkarlar kidnappade.
     LBA1 och LBA2 är egentligen ganska lika, man märker att tekniken hunnit ta några steg till på åren dem emellan, men de styltiga kontrollerna och de onödiga svårigheterna i att sikta med sin magiska boll är desamma och det slår mig att om jag hade tagit upp spelen i dag hade jag blivit enormt frustrerad över de val utvecklarna, kanske på goda grunder, gjorde då. Förmodligen så pass irriterad att jag hade förbisett det som gör spelen så förtrollande.
     Spelen bjuder in till en värld som på många sätt kan beskrivas som naiv. Trots det uppenbart barnsliga i de animorfa varelserna skyggar de inte att låta en djupare berättelse utspela sig mellan dem. Naturligtvis samlas kaninfolket kring en stor morot, naturligtvis gömmer sig de skurkaktiga Esmerna i papperskorgar som vaggande smyger efter Twinsen. Samtidigt är det första stadiet av dystopin i LBA1 ett faktum, klonade soldater patrullerar gatorna och gör livet surt för dem som opponerar sig mot Doctor Funfrock och Twinsen finner sig snart mitt i ett skyttegravskrig. Det går att göra både och, något få spel sedan dessa på riktigt vågat.
     LBA2, framförallt, erbjuder också en idyll där det emellanåt bara får vara trevligt. Solen skiner, folk hälsar och i nöjesfältets spöktunnlar finns busande barn. I dag ser jag definitivt varför det här tilltalar mig, för jag trivs inte självklart i det genomsvarta, eländiga, oavsett om det är spel, film eller bok, men förstod jag det redan då? Kanske, för den stämningsfulla musiken från LBA1 gick nämligen att spela som en vanlig CD och timmar i sträck ljöd Philippe Vachey på mitt pojkrum.
     Det talades då och då om ett Little Big Adventure 3, många hoppades, men år lades till år och projektet kändes hopplöst dött. Nostalgin och minnet över två fantastiska spel borde kanske ha räckt, men som den som befunnit sig i datorspelsvärlden ett tag vet är uppföljare svaret på nästan alla frågor.
     För lite sedan stod det dock klart att många av dem som var inblandade i de två första spelen återigen tagit upp utvecklingen av ett tredje spel i serien. Ett unisont jubel utbröt bland entusiaster, men många undrade nog, om de ens brydde sig, vad det här var för något. LBA1 närmar sig trettioårsjubileum och det var 26 år sedan LBA2. Entusiasterna hade blivit gamla (tackar, tackar) och utvecklarna var inte säkra på om någon skulle bry sig om ett tredje spel i en serie där de första delarna fallit i glömska. Nå, om allt går sin väg kommer de först släppa nyversioner av de gamla spelen och förhoppningsvis bygga upp ett sug efter ett nytt.
     Jag är fortfarande entusiastisk.
     Vad som ska bli spännande att se, och som jag innerligt hoppas, är att utvecklarna lyckas behålla stämningen och den naivitet som präglar berättelsen och spelvärlden och samtidigt skala bort den naivitet som av naturliga skäl och med facit i hand ligger över alla spel i mediets barndom. Jag tror nämligen att den typ av historier som Little Big Adventure-spelen berättar har en plats, för att inte säga en egen plats, i dagens populärkultur.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!