Björn Skifs med Petter Karlsson, inläst av författaren själv
7 h 16 min. Bokförlaget Forum 2021 (2020)
När jag fyllde elva år fick jag samlingsalbumet Björn Skifs 50/50 (1997) i födelsedagspresent (jag har den fortfarande liggande någonstans). Min sedan tidigare ganska skrala skivsamling fylldes helt plötsligt med ett dubbelalbum så bra att jag fick svårt att välja vilken av skivorna jag skulle lyssna på. Skulle jag ta första skivan med kanonlåtar som ”Hooked On A Feeling”, ”Never My Love” och ”A Song For You”? Eller andra skivan med bubblare som ”Det regnar, regnar” och ”Innocent Eyes”?1 Jag varvade hur som helst friskt mellan de båda och Björn Skifs (f. 1947) har stannat kvar hos mig som en något latent favorit. Att få höra honom läsa sin självbiografi Mitt liv som scengångare var, i brist på andra ord, trevligt.
Skifs slog igenom som 15-åring med gruppen Slam Creepers och fick stöd av sina föräldrar att påbörja turnélivet. Därifrån blev det både folkparksturnéer, melodifestival och mindre projekt innan världen togs med storm med Blåblus och ”Hooked On A Feeling”. Skifs berättar öppenhjärtigt små anekdoter om hela resan förbi skvallerpress, musikaler och ännu mera melodifestival. Ofta är det just trevligt. Somligt ödmjukt, somligt småfånigt, en del man hört tidigare och annat helt nytt. För Skifs-entusiasten är det rakt igenom en fröjd, som att sitta ner över en fika och få höra allt. Men som biografi, och det ligger väl kanske i sakens natur, saknar den det lilla extra. Bara när han beskriver, utan att namnge motparterna2, konflikterna som uppstod när musikalen SPÖK! skulle sättas upp igen uppstår någon typ av dramatisk friktion. Mitt liv som scengångare påminner en hel del om Morsning & Goodbye3 (2015) av Magnus Härenstam, men Skifs saknar en Brasse som skapar dynamik. Jag tror den som bok betraktat hade vunnit på att dyka djupare i några händelser och sovra bland övriga.
Ingenting i Mitt liv som scengångare gör annat än bekräftar min bild av Skifs som en genuint trevlig och vänlig person som gjort sitt bästa, utan att köra över någon, och haft himla roligt på vägen. Och det behövs fler sådana exempel, sådana som upphöjer det snälla till norm trots framgångar och stjärnstatus och Skifs är fortfarande bland de kändisar (sic!) som jag helst skulle hänga en eftermiddag med.4