Sara Gordan, inläst av Hanna Fred Ekman, omslag formgett av Sara R. Acedo
4 h 53 min. Albert Bonniers förlag 2022 (2022)
Sedan jag fick barn har jag blivit än mer känslig för berättelser där barn far illa. Det är säkert evolutionärt, men det har ändå påverkat hur och vad jag läser. Och jag tror att om mina barn varit något äldre hade jag gjort bäst i att undvika svenska författaren och översättaren Sara Gordans (f. 1972) roman Natten. Det är smärtsam läsning.
En mamma, berättaren, letar efter sin dotter, du. Dottern är 14 år och är kanske som 14-åringar är mest, mitt i en process att slå sig fri, men hon har också diabetes och varje nyhet som introduceras i hennes liv behöver justeras efter den verkligheten och varje meter från insulin och omtanke kan innebära döden. Det vet mamman, det vet nog dottern också, och nu är det natt och dottern kommer inte hem, svarar inte i telefon. Hon är Schrödingers dotter, samtidigt levande och död till dess att hon observeras och för mamman är det en oro utan like.
Gordans berättelse är delvis självbiografisk men det har i sammanhanget inte så stor betydelse annat än möjligen den hudlösa gestaltningen som mammans oro framställs genom. Det är en opålitlig berättare, men hon vet om det, för hela situationen är så full av variabler hon inte kontrollerar. Dotter lever eller är död, mammans letande gör skillnad eller inte. Hon adresserar dottern, skriver till ett du, och Natten är en av de mest introverta romaner jag läst vilket visar att även sådan riktning kan beröra djupt. Oron sipprar ut ur texten och drabbar mig som läsare och kanske i synnerhet mig som förälder och jag kan inte värja mig. Natten är helt enkelt strålande i sitt utförande, egenartad och känsloväckande.