Det här inlägget är äldre än 5 år och oredigerat. Åsikterna som uttrycks kan ha ändrats.
Riktiga skitstövlar betackar jag mig gärna ifrån, men hur är det med de på låtsas? En berättelse om ett verkligt rötägg kan få mig engagerad och intresserad på ett sätt som få riktigt sympatiska karaktärer kan få mig. Rötäggen är sällan alltigenom onda utan har något som gör dem nyanserade och har ibland sina stunder av godhet även om de sällan erkänner det. Jag kan riktigt få ont i magen av hur de behandlar de andra karaktärer, men ändå tilltalas jag av att få veta mer om dessa dryga, själviska och socialt missanpassade tomtar. Låt mig illustrera med några exempel:
I TV-serien House spelas titelrollen av en eminent Hugh Laurie. Doktor Gregory House har ett gudabenådat sinne för diagnoser, men han är barnslig, egenkär och har väldiga problem att respektera andra människor (både medarbetare och patienter). Hans oortodoxa sätt att nå sina mål (vilket då och då faktiskt är att bota patienten) gör honom föga populär, vilket spelar lite roll eftersom han inte söker någon popularitet. Varför är han intressant? Han har sin egen historia som kanske kan förklara varför han är som han är och då och då får man glimtar från den. Han är vansinnigt duktig på det han gör, så duktig att man måste ha överseende med att han behandlar folk på sitt eget sätt. Hans komplexa person gör att man, både tittare och de andra karaktärerna, verkligen måste väga hans goda sidor mot hans dåliga.
I Choke berättar Chuck Palahniuk historien om Victor Mancini som tjänar sitt uppehälle på att fejka att han kvävs på olika restauranger och sedan begära ersättning från dem. Det ger honom både pengar och sympatier i fiktionen, men när man läser så blir man förfasad över vilken uppenbar idiot han är och man undrar hur någon kan acceptera hans dumheter. Ändå läser jag boken med gott mod och även om den inte är Palahniuks starkaste bok så illustrerar den verkligen hur man intresserar sig för en skitstövel.
Det tredje exemplet är den nyligen recenserade High Fidelity där skivaffärsägaren Rob med konstens alla medel försöker behålla sitt gamla liv. Egoism och rädsla att vara lycklig genomsyrar hela hans handlande och han är i det längsta omedveten om sina egna tillkortakommanden och sin egen skuld i sin situation. Att likt Rob se sig själv som ett offer väcker två typer av känslor: dels medkänsla – han kanske faktiskt är ett offer – och dels förargelse – han borde vara mer nyanserad. Men att vara nyanserad är knappast intressant för historien som berättas. Det hela handlar ju om att han ska utvecklas mot en trevligare och mer medveten person.
Det finns förstås många fler exempel: Dr Cox i Scrubs, Bender i Futurama, Berättaren i Fight Club, Will i Om en pojke (Både Nick Hornby och Chuck Palahniuk återkommer), Melvin Udall i Livet från den ljusa sidan, Raoul Duke i Fear and loathing in Las Vegas och många många fler. Gemensamt för dem är att de alla har något som gör att man har överseende med att de beter sig som pajsare och det är väl det som behövs för att det inte ska bli för tungt att se eller läsa. Å andra sidan kan ”riktig ondska” var rätt charmigt det med, men det kanske blir en framtida artikel.
Det viktiga här är att även om man älskar en skitstövel så handlar det sällan om att man accepterar eller tycker det är okej att man beter sig som ett rötägg. Det är väl snarare så att man älskar skitstöveln för att man tror och hoppas på att denne ska förändras till det bättre, att man ska få se den lyckas att leva ett riktigt liv med god social interaktion.
Största anledningen till att jag älskar skitstövlarna i fiktionen är förmodligen (och förhoppningsvis!) att jag själv är så långt ifrån dem att jag aldrig kommer älskas som en skitstövel.
Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!