Martin Ackerfors

Misery

Publicerat

i

,

(Senast ändrad

)

Det här inlägget är äldre än 5 år och oredigerat. Åsikterna som uttrycks kan ha ändrats.

Originaltitel: Misery
Regissör: Rob Reiner
Manus: Stephen King och William Goldman
Språk: Engelska
Land: USA
Svensk premiär: 22 februari 1991
Längd: 107 minuter

Den berömde författaren Paul Sheldon (James Caan) råkar ut för en bilolycka men blir räddad av den till synes mycket snälla och vänliga Annie Wilkes (Kathy Bates) som till råga på allt råkar vara Sheldons största fan och en stor beundrare av böckerna om Misery. Det verkar dock som att något fuffens är på gång och när hon förgrymmad läser klart Sheldons senaste manus står det klart att Annie inte tänker författaren komma undan förrän boken slutar som hon vill.

Idén är rätt intressant, den fanatiska beundraren, och jag tycker att det hela framställs väldigt bra. Förmodligen är det för att Kathy Bates är otroligt bra på att spela skogstokig (vilket är lite svårt att tro givet de andra filmerna jag sett med henne). Till en början är hon så trevlig att det blir otäckt, men när hon börjar styra och ställa räcker inte ”otäckt”, skräckinjagande och fruktansvärt är ord jag skulle använda. Dock är väl inte filmen i sig läskig (i skräckfilmsmått mätt) och det är både tur (det behövs inte och det hade förmodligen blivit sämre) och otur (Annie Wilkes-karaktären är så skön att det hade varit schysst att se henne löpa amok med en förskärare eller liknande).

Nå, tyvärr finns det inte mycket mer än Kathy Bates i den här filmen, och även om hon räddar den från ett praktfiasko (Stephen King brukar behöva räddas, med ett fåtal lysande undantag), så kan hon inte höja den högre än till en svag trea. Det är inte James Caans fel heller, för även han är bra, det är väl snarare så att jag har svårt för Stephen Kings berättelser i allmänhet.

Kommentarer

3 svar till ”Misery”

  1. Profilbild för Xhakhal
    Xhakhal

    Det här är faktiskt en av de Stephen King-filmer jag tycker bäst om, näst efter de få det inte märks av några av Kings fingeravtryck i (Den Gröna Milen till exempel, som kändes som en helt normal, om än lång, film!) och Christine, som är något av den roligaste ’skräck’film jag vet.

    Däremot var den obehaglig på riktigt (vilket mest är Kathy Bates förtjänst), speciellt när hon ser till att han inte bara ska kunna… well, gå sin väg >_> Då vred jag lite på mig i soffan.

    Men Stephen King brukar behöva räddas ja… och oftast händer det inte, tyvärr.

    Svara
    1. Profilbild för Martin Ackerfors
      Martin Ackerfors

      Ja, jag var positivt överraskad. Varken It, 1408, The Mist eller Pet Sematary har imponerat på mig. The Shining är nog den jag gillat bäst av skräckfilmerna men det är förmodligen Stanley Kubricks förtjänst.

      Bästa Stephen King-filmen är dock Nyckeln till frihet som inte är det minsta skräckig. Den kan vara bland de bästa filmerna som gjorts.

    2. Profilbild för Xhakhal
      Xhakhal

      The Mist har jag inte sett än, den sparar jag tills någon gång jag och Wera har filmkväll :)

      The Shawshank Redemption har jag sett, och även om jag omedelbart säger att det är den bästa av Stephen Kings filmer jag sett (jag hade glömt att den hade med honom att göra för att vara ärlig) så tycker jag inte lika mycket om den som du gör – jag tyckte mest den var okej. Väldigt tekniskt bra gjord, men den saknade något som fick mig att verkligen tycka om den – det jag i efterhand gillade mest med den var biblotekarien som hänger sig, men jag minns inte vad han hette. The Shining såg jag när jag var rätt liten och tyckte var rätt tråkig, men så är Stanley Kubrick inte heller någon riktig favorit, även om det mer beror på att han inte är min kopp te än på att det finns något att verkligen klaga på, om du förstår vad jag menar.

      Slutligen tycker jag egentligen om en hel del med Stephen King – hans attityd mest, och hans barnbok ’Drakens Ögon’ – men det blir så sällan bra på film. Hans bok ’Att skriva’ var väldigt trevlig läsning, till exempel… på det sättet liknar han David Eddings – det bästa jag läst av David Eddings är hans små essäer i ’Rivas Skrifter’ där han förklarar hur han skriver och varför han gör det. Man behöver inte dela någonderas åsikter eller tillvägagångssätt (jag gör det definitivt inte, i något av fallen) för att kunna uppskatta dem. De är med andra ord båda mer intressanta i teorin än i praktiken… och det är synd, om något.

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!

Fler inlägg