Från maskulinist till feminist

Den här artikeln är med i boken Om drömmar och rastlöshet. Utvalda texter 2009-2021. Hela innehållsförteckningen, samt var du skaffar den, finns om du följer länken.

I höstas började världen gunga. Vi var där. Du och jag och alla andra. #metoo briserade och var början på en revolution vi ännu inte sett slutet av och jag hoppas av hela mitt hjärta att vi landar på en plats där alla kan känna sig trygga oavsett vilka andra som finns i rummet. Men hur hade jag känt om det varit för 15 år sedan?

När jag var tonåring skämtade jag om att jag var maskulinist. Även om jag aldrig uttryckte att feminismen gått för långt så var det något som kunde skönjas i bakgrunden. Jag valde att säga maskulinist, men kunde lika gärna sagt jämställdist. Det kvittar, egentligen — båda är lika världsfrånvända.
     Mitt (inte särskilt roliga) skämt berodde inte på att jag menade illa, bara att jag lade vikt på det kvinnliga i ordet feminism och inte såg en plats åt mig som ung man däri. Jag såg inte strukturer och jag kände inte till någon bakgrund. På egen hand försökte jag se min plats i en strävan för en bättre värld för alla människor. Samtidigt såg jag lättbegripliga poänger i frågan om vårdnaden för barn och liknande. För mig som ung man var det lätt att avfärda feminismen som för ensidig. Jag förstod inte bättre och när mina mycket klokare klasskamrater engagerade sig mot orättvisor ville jag hellre uttrycka distans. Till er, om ni läser det här, jag är ledsen att jag inte stod på er sida då. Förlåt.
     Idag är jag förhoppningsvis lite klokare, men framförallt har jag sett mer och lyssnat på fler. Jag ser att feminismens strävan är en fråga om att jämna ut maktstrukturer där män (”Inte alla män!”1) har större ekonomiska och sociala resurser, står för mest elände och kommer undan med mycket av det och har ett våldskapital som är skräckinjagande. Jag ser att jag i många fall är privilegierad och att andra inte är det. Jag vill att kvinnor och män, oavsett hudfärg, födelseort, funktionsvariation och socioekonomisk status2 ges samma möjligheter och utrymme som svenska, vita, välbärgade män. Jag är feminist.
     I grunden handlar det om ett slags uppvaknande. Kanske hade jag blivit en pappafeminist den dagen min dotter föddes, men nej, det här skedde tidigare, men jag kan inte identifiera precis när. Jag är glad att jag har det med mig under tiden jag lär känna mina barn.
     En del är säkert mamma som uppmuntrat känslor, kreativitet och tillåtit mig att vara mig utan uppenbara förväntningar på mig som pojke. Ytterligare en del är att jag omgivit mig av kloka vänner.
     Men ska jag identifiera en brytpunkt, en nål vilken markerar ett innan och ett efter är det förmodligen i samband med att jag började plugga Kulturvetenskap. Genom studierna fick jag en introduktion till teoribildningar (bland många andra feministisk, post-kolonial och marxistisk3) och objekt att öva min analysförmåga på. Samtidigt tvingades jag att börja ta ansvar för den läsning jag gjorde och genom den dörr som öppnats forsade en strid ström av berättelser som inte stämde överens med mina erfarenheter. Istället för att avfärda dem började jag lyssna.
     Problemet här är att jag var tvungen att välja rätt utbildning, något som råkade ske vid 21 års ålder, och välja att ta till mig den på rätt sätt. För många är mycket av skadan redan skedd vid det laget. Hela skolgången, från förskola genom grundskolan till gymnasiet, har unga (framförallt) män ofta fritt spelrum (och det här ser jag som en resursfråga för skolan, inte en brist hos lärare i allmänhet) att bete sig illa, missförstå, skämta och befästa värderingarna som de som maskulinister, jämställdister eller bara vilsna bestämt sig för. De är inte onda. De kanske till och med vill väl och har någon form av rättvisetanke ur sitt eget perspektiv.
     … Ur sitt eget perspektiv.
     Det är kärnan. Så länge det enda perspektivet är det egna är det svårt att se strukturer man inte drabbas av, svårt att känna medkänsla med någon som inte delar samma erfarenheter. Var går dina gränser när jag bara ser mina egna?
     Toxisk maskulinitet (eng. ”toxic masculinity”4) är ett sätt att beskriva normer kring manlighet som förstärker dåligt beteende. Det är svaghetsförakt, det är våld och aggression istället för gråt (för killar gråter ju inte). Det är dominans, det är misogyni, det är förtryckta känslor, det är ensam är stark och det är en illusion om att man har rätt till vissa saker, exempelvis sex. Och det är djupt inrotat i en traditionell bild av hur en man ska vara (och har svåra hälsoförsämrande effekter även för män). Det förstärks utan att vi tänker på det och måste motas medvetet och envetet. Det är svårt att som ensam kille välja något annat.
     Unga grabbar, för det är dessa vi pratar om här, kan inte daltas med. Går de över gränsen behöver de få veta om det, inget mer ”pojkar är pojkar” eller ”han gör det bara för att han gillar dig”. Samtidigt måste vuxenvärlden bli bättre på att ge till våra unga, det jag råkade få genom kulturvetenskapen, så tidigt som möjligt. Därför måste vi vara förebilder för dem, visa upp problemen och uppmärksamma när rasism, misogyni och andra skitattityder förstärks.
     Lyckligtvis är det enklare nu än det någonsin har varit.
     Locker Room Talk arbetar med unga killar för att stoppa skitsnacket i omklädningsrummen, arbetar mot en idrottsmiljö som tidigare (och fortfarande) odlar svaghetsförakt, misogyni och homofobi. De har välförtjänt vunnit många priser.
     Som August Kretschmer Jeansson Plym mycket riktigt påpekade efter Melodifestivalfinalen, förebilder som Benjamin Ingrosso och Felix Sandman behövs: ”Det är fett jävla viktigt i den värld vi lever i nu att killar får förebilder som ni två, som tycker det är okej att skratta och gråta och hjula och fåna sig och stå på scen och sjunga och dansa och spela teater och göra filmer och skriva pjäser och få utlopp för alla känslor unga grabbar kan bära på.”
     Och nu i dagarna släpps Allt vi inte pratar om. En bok för killar och män av Ida Östensson och Thor Rutgersson, som utgår från frågan ”Vad skulle du som man vilja prata om, om ingen dömde dig?” Förebilder som pratar om känsliga och känslosamma saker, tillsammans med samtalsguider och tips för män som vill prata med män om sådant som kan kännas svårt att prata om. En sådan bok behövs.
     Fler exempel finns.
     Att stå bredvid dessa förebilder och kämpar, att försöka agera som en förebild för unga killar och prata om jobbiga saker med andra män. Att visa känslor, att våga vara svag, att våga vara stark. Det är självklart, om än inte alltid enkelt, för mig idag, men det är viktigt, om inte annat för att de unga tjejer som står upp mot orättvisorna idag ska hitta allierade bland jämnåriga klasskamrater. Vi måste göra det så enkelt vi kan för dessa att skapa ett samhälle som är tryggt och jämlikt för alla, för än är vi inte där.
     Feminismen har sannerligen inte gått för långt och i princip alla — killar, tjejer, unga, gamla — kommer att vinna på att den fortsätter gå.

Show 4 footnotes

  1. Den här invändningen är så dum att klockorna stannar och tyder om inte annat på en flagrant brist på både empati och fantasi.
  2. Diskussion om intersektionalitet sparar jag till ett annat tillfälle, fast andra har å andra sidan redan beskrivit det bra, exempelvis här: Intersektionalitet på Jämställ.nu.
  3. Och innan någon sätter trolljuicen i vrångstrupen: teorier i dessa sammanhang är inte nödvändigtvis svar, utan filter genom vilka man kan betrakta ett verk eller liknande, för att se hur det förhåller sig till samhället i övrigt. Universitetet är inte — verkligen inte — ett träningsläger för feministiska, socialistiska fotsoldater (även om det i mitt fall…).
  4. Läs mer om det på Wikipediasidan: Toxic Masculinity.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

1 Comment

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!