Rebecca Solnit (red.) & Thelma Young Lutunatabua (red.), omslag formgett av Abby Weintraub
198 s. Haymarket Books 2023 (2023)
För lite sedan bestämde sig min stora förebild författaren Rebecca Solnit att sluta skriva för att lägga mer av sin energi på praktisk aktivism, huvudsakligen för klimatet. Resultatet blev projektet www.nottoolateclimate.com som hon startade med aktivisten Thelma Young Lutunatabua. Tanken var bland annat att presentera en motbild där klimataktivismen inte grundandes i förtvivlan vilket annars är lätt hänt.
Nå, förläggare gör det förläggare gör och när projektet väl var sjösatt tyckte de att det borde bli en bok. Resultatet är antologin Not Too Late där forskare och aktivister från hela världen beskriver sitt förhållande till klimatkamp, klimatkris och hoppfullhet. Går det att väva historier om klimatkamp som snarare baseras på kärlek, eller hopp, eller åtminstone någon form av positiv grundton? Av döma av denna bok är svaret ja.
Texterna i Not Too Late skiljer sig åt en hel del. Några presenteras som intervjuer, ytterligare några är noveller eller tankeexperiment kring hur vi klarade omställningen till 2030 eller som ett samtal med ett tänkt barnbarn. De allra flesta är dock mer eller mindre konventionella essäer, men de många skilda perspektiven gör att de olika texterna ändå framstår som egna men med en gemensam röd tråd, där kärlek och hopp och aktivitet står i centrum. Och en av de starkaste intrycken gjorde intervjun med Young Lutunatabuas make Fenton och Joseph Zane Sikulu från Pacific Climate Warriors vilka arbetar för ett nytt narrativ kring de önationer som riskerar att raderas av stigande havsnivåer. Inte sällan beskrivs dessa som några som passivt behöver räddas undan klimatkonsekvenserna, men Pacific Climate Warriors vill vända på det genom sin slogan ”We are not drowning. We are fighting.”
Solnits ande vilar tydligt över Not Too Late men det är i grunden en bra sak. Det är nyttigt att låta fler spinna vidare på samma tankar, i synnerhet eftersom så stor del av boken och klimatkrisens lösningar handlar om gemenskap och rättvisa. Och framförallt om att inte förlamas. Oavsett om du möter klimatkrisen med förtvivlan eller cynism eller ignorans är resultatet handlingsförlamning och det är det sista vi behöver. Det går att agera för klimatet, kanske inte utan sorg, men åtminstone utan förtvivlan. Det är inte för sent och mycket handlar om att börja tänka oss en värld som inte är fattigare eller svårare, men annorlunda och där andra saker behöver värderas upp på bekostnad av utarmningens och individualitetens utbredning. Konsekvenserna kommer oavsett om vi vill det eller inte, oavsett om vi tror på det eller inte, men bara genom aktivitet kan vi vara en del av lösningen och forma framtiden.
Det kommer knappast som en överraskning för den som följt mina texter här att jag föredrar hopp framför förtvivlan och Not Too Late är ett gott tillskott (med massvis av nyvikta hundöron) till böckerna jag tar till mitt hjärta för att inte passiviseras, inte glömma, inte förtvivla. Jag hoppas det är en bok som kan komma många till del.