Rebecca Solnit, Mark Klett (foto) & Byron Wolfe (foto)
148 s. Radius Books 2018 (2018)
Dåvarande direktören för Sierra Club1 David Brower (1912—2000) skrev: ”Glen Canyon died in 1963 and I was partly responsible for its death. So were you.”
Lite bakgrund krävs kanske. Glen Canyon, till namnet förvirrande likt Grand Canyon, i Nevada, USA, är ett liknande område där Colorado River flyter fram. Eller ja, flöt. I början av 1960-talet blev ett enormt dammprojekt färdigt, den djupa ravinen fylldes med vatten och bildade turistvattenhålet Lake Powell. Anledningarna var många men saknade verklighetsförankring.
Browers ord stod att finna i en fotobok som gjordes strax innan dammen blev klar. Fotografen Eliot Porters (1901—1990) The Place That No One Knew. Glen Canyon on the Colorado var ett desperat försök att dokumentera det som skulle hamna under vatten. I Porters fotspår gick fotograferna Mark Klett (f. 1952) och Byron Wolfe (f. 1967) och dokumenterade i sin tur vad som blev av Lake Powell, floden och dammen. Resultatet blev fotoboken Drowned River.
Alla storslagna planer till trots blev projektet ett fiasko. Det dröjde inte länge innan klimatförändringarna började göra sig påminda. Den tidigare så flödande floden förlorade sin kraft och den enorma konstgjorda sjön sjönk undan. På klippväggarna syntes spåren av den allt lägre ytan, som årsringar på ett döende träd. Slam bredde ut sig och flodbädden dog. Brower hade rätt.
Eller?
Historien slutar inte där, med Kletts och Byrons bilder som fond berättar Rebecca Solnit2 (f.1961) inte bara om Glen Canyons död utan om dess återfödelse. När vattnet försvunnit från Lake Powell och flodbädden alltmer fick sin ursprungliga form började området plötsligt att spira igen.
Om det finns något sedelärande i detta är det framförallt att naturen i många fall klarar sig fint utan oss människor. Vi kan försöka att sätta våra avtryck, det kan se ut som att allt dör, men när vi dragit oss undan, frivilligt eller under dödsplågor, kommer naturen att ta tillbaka det vi lånat. Samtidigt är vi människor, som Brower påpekade, klart ansvariga för det som sker i vår omgivning. Fotografierna vittnar om att allt är en process, inget står någonsin stilla, inget är någonsin fastställt. Tillsammans med Solnits essä blir Drowned River ett nedslag av många möjliga världen över och även en som jag, som inte kände till Glen Canyon innan, finner mig försjunken och förundrad över detta.
Projektet i sig är också inspirerande av just den anledningen att världen, eller varför inte begränsa oss till Sverige, måste vara fylld av platser med liknande historia. Liv, död, återfödelse. Vad skulle jag inte göra för att få dyka ner i en plats, kanske inte bokstavligt då, med Solnits öppna blick och beundransvärda förmåga att sätta ord på allt det stora genom det lilla.