Morten A. Strøksnes, i översättning av Olov Hyllienmark, inläst av Tomas Norström
8 h 10 min. Storyside 2018 (2015)
Utmed västkusten och grönlandskusten, ja runt alla kuster i norra Atlanten simmar en uråldrig varelse. Den blir 2,5-3,5 meter lång och väger ett kvarts ton. Stjärtfenan är hög, ryggfenan låg och ögonen mjölkvita. I käften sitter ett femtiotal tänder i varje käke, tänder inte gjorda för att bita utan för att mala sönder byten; fisk, sälar, valkadaver. Håkäringen1 eller grönlandshajen är det ryggradsdjur vi känner till med längst livslängd, uppskattad till mellan 272 och 512 år. Inte konstigt att varelsen väcker fascination.
Det är den som norske Morten A. Strøksnes (f. 1965) ger sig ut för att fånga, tillsammans med vännen Hugo Aasjord och ett kokadaver i en gummibåt. För de båda fiskarna blir året de jagar hajen fylld av gäck och frustration, på situationen och på varandra. För läsaren blir den prisbelönta Havsboken en essäistiskt vindlande berättelse om håkäringens kulturhistoria och mytologisering, om zoologi, om haven i allmänhet och fiske i synnerhet.
Böcker som Havsboken (och för att ta andra exempel: Ålevangeliet (2019) eller Dave Goulsons insektsböcker2) är svåra att ringa in, en genrekonvention inom essägenren, kanske, men dessa ogenerade nördutläggningar ligger mig varmt om hjärtat. Lika lite som jag visste att jag var intresserad av humlor eller ålar, lika fascinerad försjunker jag i en varelse jag annars inte ägnat mycket tankemöda.
Strøksnes har, med Tomas Norströms röst, en smått hypnotisk förmåga att få mig intresserad av det han säger. Det balanserar fint mellan personligt och vetenskapligt och även om den inte riktigt kommer upp i nivå med de tidigare nämnda böckerna i genren så tycker jag att Havsboken är väl värd tiden om man vill lära sig mer om vad som lurar i de svenska atlantdjupen.