Edward Abbey
421 s. Penguin Books 2004 (1975)
På goda grunder blir miljöaktivisternas aktioner både fler och radikalare, men att det skulle vara något nytt påfund känns lätt att avfärda, särskilt om man läst amerikanske Edward Abbeys (1927—1989) moderna klassiker The Monkey Wrench Gang där fyra udda figurer tar till drastiska metoder för att stoppa den miljöpåverkan byggena kring Glen Canyon i Utah, USA. Det är både uppiggande och sorgligt att läsa något med nästan 50 år på nacken som så precist ringar in många av de frågor som är aktuella än i dag.
Änkemannen och allmänläkaren Sarvis har ett förvackringsprojekt på gång. Han eldar upp reklamskyltar och med tiden har han gjort det till en konst. Tyvärr är han oförmögen att köra bil. Lyckligtvis har han Bonnie Abbzug. Hon är mycket yngre än han men kan köra bil och en massa andra saker. Hon värnar sin självständighet, tackar nej till Sarvis alla frierier och älskar honom tillräckligt för att stanna ett tag. ”Seldom Seen” Smith är en mormon som har fruar och ex-fruar på tre håll men främst håller sig undan. Inte minst genom att köra turbåtar på det som är kvar av Colorado-floden. Och slutligen Vietnamveteranen George Hayduke vars paranoia och antiauktoritära tendenser tycks mycket, mycket välgrundade. Av en slump hamnar de på samma flodbåt och bestämmer sig för att ta tag i det här med alla miljövidriga byggprojekt i området. Inga människor får komma till skada, men i övrigt har de inte mycket skrupler.
Det är en omaka samling figurer Abbey samlat ihop och över tid skapas en väldigt trevlig, om än emellanåt lite stereotyp, dynamik mellan dem. Den främsta litterära behållningen med The Monkey Wrench Gang är deras dialoger som håller hög komisk nivå med rappa repliker, förvirrade ordväxlingar och kvicka ämnesbyten. Hade det inte varit för dem hade jag nog inte riktigt orkat mig igenom The Monkey Wrench Gang för den känns lång, kanske dubbelt så lång mot vad berättelsen motiverar. Abbeys blick för detaljer och humoristiska tolkningar är helt klart läsvärda, men ibland fastnar han lite väl mycket i att gjuta en botten snarare än att bara driva på. Det är lite synd.
För The Monkey Wrench Gang har ändå någon form av bäring i dag. Figurerna bryr sig kanske inte så mycket om de miljömässiga konsekvenserna av sina handlingar (en trasig bulldozer är bättre än en hel, även om det innebär att den ligger kvaddad i en flodbädd efter att ha körts utför ett stup) och det slängs cigarettfimpar överallt. Det hade kanske inte fungerat nu, men är ändå på något sätt uppfriskande. Figurerna har ledsnat på att staten och kapitalet utarmar miljön och tar saken i egna händer, den individuella negativa påverkan det kan tänkas ha är mindre intressant än huvudfrågan. Jag kan ju själv känna igen frustrationen i alla dessa reklamanslag som förfular varje tänkbar yta.
The Monkey Wrench Gang är kanske inte en bok för gemene person att plocka upp, jag tycker inte att den håller över alla 400 sidor, men är man som jag, intresserad av miljöfrågor, och vill känna någon form av samhörighet med aktivister från förr kan man absolut ge romanen en chans. Stundtals väldigt rolig, och, föreställer jag mig, överlag rätt lättskummad för den som vill plocka russinen ur kakan.